Varför slutade jag träna aikido?

Rubriken kanske är missvisande? Det är inte en retorisk fråga ställd till mig själv om att jag skulle ångra det beslutet, utan efter att ha läst några aikido-relaterade bloggar på nätet känner jag att jag vill försöka konkretisera min skäl.
Jag har faktiskt ingen aning om detta kan vara intressant för mina få bloggläsare, men jag känner för att skriva om det i alla fall...

För att förstå varför jag slutade med aikido för ca 4 år sedan måste man gå mycket mycket längre tillbaka i tiden, nämligen till 1998 då jag fortfarande bodde i Kiruna.
1998 var ett dåligt år för mig, möjligen kan jag så här efteråt säga att det var lärorikt, för det var det. mne så här efteråt tror jag att jag varit gladare om jag sluppit de erfarenheterna. Jag mådde inte bra psykiskt vilket hade flera orsaker som alla tyvärr sammanföll i tiden.
På den tiden var jag aikidoinstruktör i Budoklubben Tomoe och höll träning tre kvällar i veckan. Bor man i Kiruna så har man inte så många möjligheter till att få instruktion i aikido, så jag fick förlita mig på min egen inre drivkraft att utvecklas. Det låter ju lätt men är inte riktigt lika enkelt i verkligheten. Jag använde mig av de verktyg jag hade, som en extremt analytisk hjärna, en viss experimentlusta och en väldigt stor portion nyfikenhet.

Jag kan knappt hålla reda på hur många olika aikidoläger jag åkte på, eller hur många klubbar i Europa och USA jag besökte under mina tjänsteresor. I Europa lyckades jag träna för t.ex. Franck Noel i hans dojo i Toulouse, eller Karl-Heinz nånting i Wien. I USA tränade jag t.ex. för Frank Doran, Bill Witt, Jack Wada, Pat Hendricks, Ikeda i Boulder, Kim Peuser, Hoa Newens, Hans Goto och några till som jag inte ens kommer ihåg namnet på, en var 7:e dan Yoshinkai, så mycket kommer jag ihåg. Vissa enstaka pass, andra som Kim och Hoa varje vecka i ett halvår. För att sammanfatta det hela så såg jag oerhört mycket olika aikido och jag försökte hitta inspiration hos alla dessa bara för att hålla min egen låga brinnande (och därigenom den hos mina elever).

När jag sen flyttade till Göteborg så fanns det väldigt få aikidokubbar att välja på om jag inte ville starta en själv (det hade jag redan gjort två gånger och visste precis hur jobbigt det var). Lite konstigt om man jämför med Stockholm som väl har ett tjugotal klubbar med sinsemellan väldigt olika inriktningar. Så jag började i en av de stora Göteborgsklubbarna.

Tyvärr får jag säga att träningen i en stor och etablerad klubb inte gav den stimulans som jag sökte efter. För mig var den struktur och pedagogiska princip man tränade efter mer något som dämpade min entusiasm än stödde mig i min utveckling. Jag var också intresserad av att undervisa och fick hålla en nybörjarkurs, men även där var curriculum extremt hårt styrt.
Jag ville ha en aikidoträning som uppmuntrade och maximerade den individuella utvecklingen efter var och ens förmåga och ambition, det jag hade fått fixa åt mig själv i Kiruna.

Jag kunde (ville?) inte anpassa mig till en pedagogik som var inriktad på att gruppen skulle få ut mesta möjliga av träningen. Jag var en mystiker som försökte få mitt behov av andlighet tillgodosett genom att gå på katolska gudstjänster. För mycket respekt för kanon och för lite ifrågasättande. Min huvudfråga var aldrig vad eller hur utan varför. Vad är det som ligger bakom? Jag måste ha varit en pest för de instruktörer jag tränade för. Jag fortsatte att packa ner gin i träningsväskan varje gång jag reste på tjänsteresa och tränade bland annat i München, Nîmes, Maastricht och i Cambridge (för Tony Sargeant i hans trädgård). Det är nog några ställen jag redan glömt bort.

När det sen gick så långt att jag kom på mig själv att fundera på annat under träningspasset, som jobbet, eller att jag drog mig för att gå och träna för det vara bara jobbigt och inte kul så fick jag ta en uppehåll. När jag hört att det startats en ny aikidoklubb i Göteborg, som en avknoppning från en av de gamla klubbarna så började jag där. Lite friare, men vid det laget hade jag utvecklat andra fritidsintressen som kom mer och mer ta överhanden, varav ridningen är det som numer har tagit över helt. I och med att jag skaffade egen häst så fanns det absolut ingen tid till att göra något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om Aikido.