Göra absolut ingenting, utom att tänka på dans...

Idag gjorde jag absolut ingenting efter jobbet, vilket känns otroligt skönt. Inte behöva bekymra mig om att ta hand om en skadad häst, inte behöva tänka på jobb, inte plugga, ingenting som jag hade planerat in i förväg, bara sitta hemma och äta te och skorpor och titta på nåt bra inspelat TV-program.

Fast det var inte riktigt sant, jag hämtade faktiskt biljetter till två olika dansföreställningar på väg hem från jobbet. Dels Cuatro Estaciones, av Björn Säfsten, en ny ung koreograf som jag läst om i Svenska dagbladet. Och dels Point of Eclipse med Cullbergbaletten, med koreografi av deras konstnärlige ledare Johan Inger (som jag sett två verk av tidigare och gillat skarpt) och musik av Jean-Louis Huhta från Lucky People Center (och även om ingen annan i hela Sverige vet vilka de är så har jag två CD-skivor med dem sen innan).
Gissa om jag ser fram emot det här? Jag har inte sett så mycket balett senaste två åren, bara tre föreställningar vad jag kommer ihåg på rak arm. Fast jag börjar få dåligt minne då jag nog sett mellan femtio och hundra olika dansföreställningar vid det här laget.

Jag fick förresten hem tidningen se.dans från danskonsulenterna i Västra Götaland (de är så snälla sen jag träffade dem på en danskurs i Uddevalla för flera år sen). Det slår mig att dans måste nästan vara den mest flyktiga konstart som finns. Film finns ju kvar efter den är gjord, målningar och skulpturer likaså. Teater framförs ju live, men texten finns ju kvar för evigt (tänk bara på Shakespeare som ju är lika aktuell idag som när det begav sig). Men dans försvinner när det framförts och vill man framföra det igen går det nästan bara om någon från den ursprungliga föreställningen är med vid instuderingen. Så dans kan bara överleva så länge verket förs över från person till person.
Jag avviker från ämnet, vad jag ville komma fram till var att det finns så många spännande dansföreställninger som jag aldrig kommer att få se, inte ens inspelat. Och så många bra föreställningar som jag redan sett och gärna vill se igen, som Airbag av Philippe Blanchard, Pigs & Fishes av Elisa Monte, Enemy in the Figure (den med repet...) av William Forsythe eller Stamping Ground av Jiri Kylian (fast Cullbergbalettens version med bara kvinnliga dansare är ju tuffare än YouTube-klippet).

Läs även andra bloggares åsikter om Culbergbaletten, Jiri Kylian, Wlliam Forsythe, Philippe Blanchard.