Hopppning 101

Idag var det dags att ivngia den nya hoppsadeln på riktigt. Den ursprungliga planen var att jag skule vara med på uppvärmignen för den hopptränare som bruka komma till vårt stall varannan vecka, men vädrets makter ville annorlunda och dunpade en hel hög med snö där han var så han inte kunde ta sig ur fläcken.
När jag köpte sadlen insisterade de på att det skulle vara ännu bättre med en fårskinnspad udner. jag tyckte det var rätt bökigt att sadla med den, för att inte tala om att dra sadelgjorden och sitta upp, men låt gå.
Vi började med att bygga hinder för två övningar från tidningen Hippson. Jag hade kanske hellre haft enkla hinder, men de andra var ju mycket mer rutinerade än jag, så jag fick hänga på bäst möjligt.
Xipo ville till en början inte alls hoppa ens över de låga cavaletti-hindren, men när vi fick draghjälp av My på Beppo tog han sig över. Med ett jättesprång! Om man kombinerar detta med en oerfaren hoppryttare och en sadel roterar så blir det inte bra. Alls! Det är väldigt svårt att sitta kvar när sadeln sitter på sidan av hästen istället för ovanpå.
Det är just såna här situationer som gör att jag känner mig gammal. För tio år sedan hade jag inte alls känt mig lika ledbruten. Jag till och med lärde mig åka snowboard då och då ramlar man hur mycket som helst.
Det är tur att Xipo inte hetsar upp sig så han gick lätt att få tag på. Efter att jag tagit bort den dumma padden var det bara att sadla om och sitta upp igen. Xipo vägrade några gånger till men han hoppade också över, både i trav och galopp. Framförallt var det lättare när vi sänkte cavalettibommen.
Det var kanske inte den hoppremiär jag hade hoppats på, jag hade hellre sett att jag fått råd från ett proffs, eller att en erfaren hoppryttare suttit på Xipos rygg första gången tills han lärt sig att anpassa sprången till hindrets höjd. Men nu är det som det är. Jag ska i alla fall inte hoppa igen imorgon.