Cristina Caprioli x 2

Nu har jag på mindre än en vecka sett två verk av Cristina Caprioli: Slope på Göteborgsoperan och cicadaremix på Pusterviksteatern.

Jag är kluven, minst sagt. Å ena sidan är jag imponerad, eller ska jag säga fascinerad av hennes blandning av klassisk och modern teknik, i cicadaremix hade till och med två av dansarna tåspetsskor, och hennes val av spännande musik.
Fast jag får säga att även om Slope började bra så var den sista tredjedelen något av det tråkigaste jag sett i dansväg. Musiken försvann helt och med en betydligt mer introvert koreografi än i början avstannar hela föreställningen till en stor gäspning. Varför? Vad är det hon vill förmedla? Den känsla jag fick är mest besvikelse och irritation. Nästan samma sak hände i cicadaremix, men där lättades det upp av ett pas-de-deux på slutet som förhindrade att intresset falnade här också.

Är jag för konventionell i hur jag ser på dans? Har jag blivit för indoktrinerad av all film jag har sett? Jag kräver inte en linjär handling, eller ens en ickelinjär handling som i Novelle Vogue eller Point Blank. Men jag vill att ett verk ska röra sig i någon riktning, motsatsen till stagnation.
Och tyvärr för jag säga att båda verken stagnerade. Men det verkade så genomtänkt att jag antar att det finns en poäng och inte bara beror på att inspirationen tryter. Men jag tror jag skippar fler verk av Cristina Caprioli.

Läs även andra bloggares åsikter om Cristina Caprioli, Cicadaremix.