Födelsedag

Eftersom det är min födelsedag idag så har Ulrik låtit mig gästblogga. S-Hertogenbosch var varmt, jättevarmt. Vi åt lokal lättlunch på ett kafé, Ulrik festade till på holländska Bitterballen och jag åt en hemmagjord hamburgare dränkt i svampsås. Vattnet i Holland är dyrt och serveras i alldeles för små flaskor. Efter en promenad runt staden konstaterade vi att det inte bara är muséer och teatrar som har stängt på måndagar i Holland, utan även många affärer. Många av de som har öppet öppnar dessutom sent, framåt tvåtiden. Vi hittade i alla fall ett varuhus med trådlöst internet, där vi lyckades boka in oss på ett riktigt bra hotell i den lilla byn Hulshorst, på lagom köravstånd. Vi hittade faktiskt två välrabatterade alternativ i de trakterna, men jag propsade på ”The Golden Tulip” eftersom deras pool såg mycket lockande ut i den 34-gradiga värmen. Det var perfekt med ett svalkande dopp.
Presenter hade jag redan fått av Ulrik, en datorväska som jag kan ha när jag cyklar och lämpligt nog en ylletröja. Jag använde inte den senare på själva födelsedagen, men jag ser fram emot att få använda den framåt hösten.
Den här kvällen hade vi ju hamnat en bit utanför tätbebyggda områden, så vi var lite bekymrade över om vi skulle hitta ett bra matställe. Vi blev därför lite förvånade när vi fick se en kinesisk restaurang i ett hus i ett villaområde. Restaurangen såg bra ut, och menyn verkade spännande, så vi bestämde oss att äta där. Utifrån såg huset ut som vilken villa som helst, men till skillnad från de flesta villor hade de en karpdamm i entrén. Menyn fanns på holländska och kinesiska, så vi gissade ganska vilt. Jag beställde struts med vaktel och Ulrik anka. Strutsen var mycket smakrik med en stark sås som inte smakade likt något jag ätit tidigare. Det var jättegott! Även Ulrik var nöjd med sin anka, som serverades med en sås som även den smakade rätt annorlunda. Till efterrätt valde jag en kokos-cremè brulée med champagne-parfait och lichte-bom. Det senare såg ut som en pingisboll, och man var tvungen att ta in hela på munnen på en gång eftersom den var som en vätskefylld ballong som poppade i munnen. Hela efterrätten var sval och god och passade bra efter den starka strutssåsen. Ulrik åt wonton-knyte fyllt med frukt serverad med vanilj- och kokosglass och ananasfromage.
Efter middagen åkte vi tillbaka till hotellet och satte oss i den vackra trädgården, nära den stora papegoj-voljären. Kvällen var fortfarande ljummen och vi beställde in några drinkar – ett bra sätt att avsluta en bra födelsedag.
Hälsningar Kajsa

Måndag morgon i Europa

Det är skitvarmt i Nederländerna. Till och med holländarna håller med om det. Idag tänkte vi först besöka grottorna i Maastricht för det borde i all fall vara svalt. På det första stället, Zonnerberg, så skulle vi få vänta nästan två timmar på en engelskspråkig guidning så då åkte vi vidare till det andra stället, Noord. Men när vi kom dit så hade vi missat den turen med fem minuter. Så då drog vi vidare till s'Hertogenbosch för en lättare lunch och förhoppningsvis ett besök på Hieronymos Bosch-muséet, om det nu är öppet på måndagar.

Några ytterligare observationer om Holland:
Det verkar som alla uteserveringar i hela stan har köpt sina utemöbler i samma från samma tillverkare. Jag antar att det är rätt smart om uteserveringskartellen gick ihop och köpte femtusen möbler på samma gång istället för att varje restaurang köpte femtio åt gången. Mängdrabatt...
Holland rent generellt verkar mer high-tech än Tyskland. För det första kan man faktiskt betala med VISA-kort överallt, hotellen och flera kaféer har internetuppkoppling och de patrullerande poliserna på kvällen i Maastricth åker Segway. Gissa om jag grämer mig för att jag inte lyckades slita fram mobilkameran i tid innan de svischat förbi?

Rovfåglar och fel munkar

Kajsa skriker till och jag får hastigt att göra en u-sväng tillbaka för att vi ska komma till någon form av djurpark. Det Kajsa reagerat för var att de hade rovfåglar. Vi hade sån tur att vi anlände precis tio minuter innan dagens första rovfågelshow började.
VI fick se en massa rovfåglar som flög mellan falkenerarna. Först lite ugglor, och sen hökar och falkar. Till sist var det dags för de stora örnarna som de släppte ut rakt över en äng. De steg snabbt mot skyn och försvann över grantopparna i fjärran. Efter över tio minuter kom de tillbaka rakt ner från solen.

På eftermiddagen fortsatte vi till Clervaux i norra Luxemburg, där vi trodde att moderklostret för cisterciencermunkarna som grundade Alvastra och Varnhem (känt inte minst från böckerna om Arn) låg. Men det visade sig inte alls vara fallet, trots att d et låg ett kloster dit vi kom också. Mycket förvirrande, men Clairvaux ligger i Champagne!

Om man programmerat GPS:en att välja "vacker resväg" så får man rätt roliga anvisningar, som inte alls är närmsta vägen så vi körde upp och ner i en massa dalgångar i Eifel och Ardennerområdet. Till skillnad mot Sverige där man upplever det som att kullarna skjuter upp från omgivningen så är det här snarare så att dalgångarna skär ner från omgivningen. Själva klostret i Clervaux (Klerf på tyska) ligger långt ovanför staden, men man ser bara det översta av kyrktornet för skogen.

Lite trötta på de slingriga vägarna programmerade vi GPS:en på "bästa resväg" till Maastricht i Limburg, den mest sydöstra tarmen av Holland, där vi efter några minuters promenad bokade ett rum på Hotell Holla, där den vänliga kvinnan i receptionen varnade oss för att det skulle vara fullt med folk i centrum för att lyssna på nån violinist på det central torget.

Vi lyckades hitta vad son antagligen var den enda restaurangen som inte serverade en speciell konsert-meny för kvällen. "Vår" restaurang hade en trerätters för 18,50 euro varje kväll, vilket var nästan misstänkt billigt. Men det var en fullträff, maten var jättefräsch. Däremot känns det rätt dyrt att betala mer än hundra kronor litern för vatten som inte är bättre än det som finns i en vanlig kran, bara för att det serveras ur en flaska.

PS. Violinisten visade sig nog heta André Rieu.

CHIO Aachen

Idag har vi varit på "Weltfest des Pferdesports" i Aachen. Tyvärr var dressyrbiljetterna slutsålda, så vi fick inte se Totilas, och inte heller Kajsas tränare som var här, men inte gick vidare från Grand Prixen. Den enda dressyr vi såg var lite framridning för en ungdomsklass där svenska Juliette Ramel deltog. Och en tysk tjej i guldjacka som verkar flörsöak psyka ut sina motståndare genom att rida så nära medtävlarnas hästar som det gick under framridnignen för att göra dem nervösa.
Däremot såg vi fälttävlansterrängen, där det svenska laget med Linda Algotsson tog en andraplats, och fyrspannskörningens marathon, där bland annat fjolårssegraren Thomas Erikssan var med. Ett va de roligaste ekipagen var schweizaren Werner Ulrich som hade ett ekipage med lusitanos. Om jag får gissa så hade han två mindre hästar av Veiga-typ som förlöpare.
Fälttävlan och fyrspannsmarathon är två bra grenar att se om man vill promenera mycket över gräsfält, i alla fall om man vill se alla hinder som ingår. Många hinder var mycket imponerande, och det dundrade häftigt som åskväder när fyrspannen galopperade över den höga träbron vid vattenhindret. Ett av de mest imponerande var de två väderkvarnarna där landningen var superbrant för fälttävlanshästarna. Vädret var riktigt bra, det växlade mellan ca 17 och 24 grader och vid något tillfälle kom det några regndroppar. Ett extra plus får tävlingarna för de rena toalettvagnarna ute på terrängområdet. Riktiga, fräscha vattentoaletter, långt från svensk bajamajastandard.

Mässutbudet på tävlingarna var något av en besvikelse. En majoritet av utställarna sålde saker som inte var hästrelaterat. De montrar som sålde hästprylar var till största del i segmentet "lyx". Märken som Pikeur och Sprenger kändes som budgetalternativ när man jämförde med till exempel ett dressyrspö i trä från Hermès för 575 euro. Maten däremot var snäppet bättre och billigare än t.ex. Falsterbo. Kajsas wokpanna tillagades portionsvis vid beställning och Ulriks halvmeterskorv i baguette var både god och lång.

När vi åkte tillbaka till Monschau från Aachen fick GPS:en guida oss enligt alternativet "vacker resväg". Det blev en slingrande färd genom de djupa dalgångarna här, och strax innan vi kom fram stannade vi i en by högre upp på berget och åt middag. Idag blev det schnitzel med en sås på den lokala senapen. Efterrätt bestämde vi oss för att ta i Monschau, vilket vi inte skulle gjort. Alla caféer, våffelstugor och pannkakshus hade redan stängt, och vi hittade inte heller någon restaurang som hade vettiga efterrätter. Antagligen har Monschau ett lokalt förbud mot att servera efterätter efter klockan 20. Mycket besvikna gick vi upp på hotellrummet för att blogga utan att ha fått tag på någon efterrätt.

Monschau

Nu har vi kommit fram till vår första övernattningstad, nämligen Monschau. Vi hade ingen aning om vad det varför ställe när vi bokade på nätet, vi ville bara ha ett mysigt hotell inom rimligt köravstånd från hästtävlingarna i Aachen. Men det visade sig att Monschau var världens mest pittoreska ställe som det skulle stått i en turistbroschyr, Disney World skulle ha varit gröna av avund. Vägen hit slingrade sig igenom några djupa dalgångar och själva byn ligger längst ner i botten på en. Majoriteten av husen är korsvirkeshus som inrymmer restauranger, caféer eller hotell. Vi åt middag på en sådan restaurang intill ån som rinner genom byn. Vi beställde kött som vi fick in rått tillsammans med en het sten. Köttet lades på stenen och åts efter ett tag tillsammans med kryddsmör och en bbq-sås som med allra största sannolikhet var vår hemmafavorit Sweet Baby Ray. Till efterrätt blev det varm apfelstrudel med både vaniljsås och glass.
Tyvärr är det minst lika varmt i Tyskland som hemma och hotellet har varken luftkonditinering eller trådlös internetuppkoppling så just nu ägnar jag mig åt torrbloggning tills det blir tillräckligt svalt för att kunna sova.
Nu brakar åskan lös, så skönt! Men undrar hur det funkar här nere i dalen, åskan kanske studsar mellan bergväggarna hela natten?
Kajsa passade på att blogga lite åt mig medan jag duschade, men jag låter det stå kvar...

För övrigt kan jag konstatera att köra på autobahn är tråkigt, men går fort. Men det finns vackra vägar vid sidan om. Skoltyskan funkar, i alla fall om man inte gör något mer avancerat än läser en meny på en restaurang. Och tysk öl är god, båge generell lager och den lokala Monschauer zwickelbier.

Värmetävling

I kväll var det dags att tävla igen. Efter att ha blivit övertalad av Kajsa så hade jag anmält mig och Xipo till två dressyrklasser hos Floby Ryttare, Lätt C:1 och Lätt B:1. Jättebra arrangerad tävling där allt flöt på mycket smidigt. Resultatet blev väl sådär, 57% i båda klasserna (protokollen kommer som tidigare så fort dom, jag och en skanner befinner sig på samma ställe).
Å andra sidan så kan man se det som att jag förbättrade mitt personbästa med 5% jämfört med förra gången jag tävlade. Lätt C-ritten var lite slarvig, jag önskar jag hade ridit med samma precision som i den svårare klassen, för den ritten var jag riktigt nöjd med. Tyvärr fick jag där riktigt mycket avdrag för att Xipo gick med nosen bakom lodplan i galoppen vilket egentligen är vår starkaste gångart. Men han var väl trött i värmen efter att ha tävlat en klass redan och orkade inte riktigt bära huvudet högt i det varma ridhuset...
Det gick desto bättre för Kajsa som kom tvåa på sin häst Amelia i Lätt A:1 på 67%, rosett och plakett!

Riddarhäst

Fortsättningen av semestern går fortfarande i hästens tecken. Lite insnöat nördigt, men ändå ganska roligt.

I förmiddags var det dags för en lektion för en ridlärare som har smeknamnet "Sitshitler". Men idag förtjänade hon inte smeknamnet. Det blev mest lite finslipning inför tävlingen på onsdag. Xipo skötte sig bra, men det var egentligen alldeles för varmt att rida redan på förmiddagen.

Eftermiddagen ägnades först åt att beskåda cyklar till Kajsa innan vi fortsatte till riddarspelen i Hova, vilket antagligen är de näst största i Sverige efter medeltidsveckan i Visby. Oerhört intressant att se olika tävlingar inklusive tornerspel. Mina slutsatser om vad som krävs av en bra riddarhäst är att den måste vara explosiv och ända kunna stå still och vänta lugnt när det behövs. Sen måste den kunna springa rakt fram (och då menar jag rakt) även om det finns distraherande publik, hinder eller andra hästar som kantar ridvägen. Däremot verkar det helt ointressant om hästen går i "rätt form".
Vad jag har lyckats lista ut så kom de flesta av riddarna vi såg från St Nicolai Riddare, inklusive kvällens vinnare Riddaren av Amneholm. Fast jag tyckte han red lite mesigt, det fanns de som satsade på mer fart, som publikens val Hertiginnan. Och speakern sa att alla riddarna red i sporrsträck, men då hade nog det ordet en annan innebörd på medeltiden....

Falsterbo Horse Show

För jag vet inte vilket år i rad så besökte jag Falsterbo Horse Show. Det är inte precis ett evenemang som är ett under av effektivitet när det gäller servicen mot besökarna (en dag var kön till inträdesbiljetterna 40 minuter som längst), men man kanske inte ska begära mer när nästan allt sköts av ideella krafter. Å andra sidan underlättar det att ha med en ackrediterad journalist i bilen för då parkerar man 50 meter från ingången och inte två kilometer. Resan ner och hem igen passade jag och Kajsa på att sova över hos föräldrar (hennes) och vänner (mina) som bor i Skåne. Mycket uppskattat av oss (och dom hoppas jag). Nackdelen att åka tillsammans med en ackrediterad journalist är att hon måste jobba, vilket gör att rätt mycket tid gick åt att titta på när någon annan jobbar eller så fick jag drälla runt på det stora mässområdet på egen hand.

Lite tävlingar såg jag också, först den populära hunting-klassen på onsdagen (hoppning och terränghinder efter varandra i samma bana) som vanns i övertygande stil av Kieran Carey. Tyvärr skymde resultattavlan storbildsskärmen, vilket verkade rätt korkat planerat. Den andra tävlingen var dressyr grand prix som vanns inte helt oväntat av Anky van Grunsven. Tyvärr blev jag lite besviken på dressyrtävlingen, det var ingen häst som jag tyckte var inspirerande att se på. Att man dessutom inte får lov att visa bedömningssifforna som de 5 olika domarna gav för de olika momenten som ingår i programmet enligt de tinternationella tävlngsreglementet är dessutom rent ut sagt skitdåligt. På den nivån tycker jag att man kan begära att domarna står för sina bedömningar. Det är nästan så man anstränger sig för att tävlingsdressyr ska vara så publikfrånvänt som möjligt, en snobbsport helt enkelt.

På mässområdet fanns det som sagt var väldigt många som sålde saker, så man blir lite matt efter att ha gått runt ett tag. Och jag orkade inte vara så entusiastisk över alla prylar i värmen. Men jag köpte en ny ridjacka, vilket jag letat efter rätt länge. Som vanligt brukar det vara rätt svårt att hitta ridkläder för män och om man vill ha nån valmöjlighet när det gäller färger så är det rent tur. Men den här matchade mina bruna ridbyxor väldigt bra. Nu är det ju inte riktigt sånt väder att man behöver en jacka när man rider, men det skadar ju inte att vara lite förutseende.