Gästryttare del 2

Den här gången blir det inget spökskiveri för Kajsa har skrivit en alldeles egen rapport över dagens hästaktiviteter. Det är bara att tacka och ta emot när bloggen uppdateras nästan av sig själv.

Idag var det strålande höstväder och jag hade möjlighet att sluta lite tidigare, så jag skyndade mig hem för att hinna rida. Det känns lite konstigt att ta in hästarna redan tjugo över fyra, men jag försökte intala mig att över nio timmars utevistelse inte är att betrakta som för lite. Här hos mig finns det just nu gott om stubbåkrar, och bonden som brukar dem tycker att det är helt ok att vi rider på dem. Det har till och med hänt att han frågat mig var han ska plöja sist så jag ska kunna rida så länge som möjligt. Eftersom Amelia håller på att hämta sig efter en vrickning har jag inte ridit på en enda stubb i år, så nu ville jag passa på när jag har Xipo här. Vi började med att rida fram till min grind och öppna den från hästryggen. Jag tränar ju inte Working Equitation så min grindpassering blev inte alls tävlingsmässig, men helt funktionell i alla fall. Direkt utanför grinden är en stor väg. Där stod Xipo snällt och väntade tills vi kunde rida över. Efter vägen rider vi över gårdsplanen på en kvarn. Där är det alltid lite konstiga saker, och även Xipo tyckte det var mycket att titta på. Väl ute på första stubben började jag trava, och Xipo trampade på fint. Efter en stund fattade han lugn galopp och jag lät honom rulla på. Han är verkligen annorlunda att rida jämfört med Amelia, allt hon gör blir så stort. Xipo är mer behändig, jag räcker runt honom på ett annat sätt och allt känns så behärskat. Lite märkligt egentligen, för på dressyrbanan upplever jag nog att jag har mer detaljkontroll på Amelia. Vi red en runda på ungefär en timme. På grusvägarna skrittade jag då jag tyckte att han fortfarande var lite ömfotad i hoven där han tidigare i veckan tappade en sko. På mjukt underlag däremot var han jättefin. Rundan jag red innefattade en 600 m lång rakbana som tillhör min granne. Där galopperade vi på i lite friskare tempo - men även här var Xipo stabil och behärskad - och jag upplever honom som mycket långsammare än Amelia. Frågan är om det är så, när vi galopperade på travslingan tillsammans i somras höll de rätt bra tempo båda två - fast när jag spurtade lämnade vi förstås Ulrik och Xipo bakom oss! Efter att ha stannat och pratat lite med grannen red vi hem över stubbarna runt min gård. Det gjorde att vi kom fram till gården bakvägen, och jag hade förberett genom att öppna upp en grind i en hage så vi kunde komma in på gården den vägen. Konstigt, tyckte Xipo, man ska inte gå genom hagstaketen...