Pacing in vaudeville

Jag har försökt hitta någon som bloggar om dans och balett i Sverige, men jag har inte hittat någon. Modebloggar finns tretton på dussinet (som exempel kommer det endast upp inlägg om jeansskaparen Örjan Andersson och inte koreografen om man klickar på tagen nederst) och till och med bloggar om utelivet på Stureplan får ju uppmärksamhet...
Så jag fortsätter att skriva om intressant dans jag har sett. Blir det många inlägg kanske jag skall knoppa av dem till en egen blogg, så kanske det blir lättare för dansintresserade läsare att hitta dit. Och de som är intresserade av mig och min häst slipper annat strunt. Kommentarer emottages tacksamt!

Denna gång har jag sett Pacing in vaudeville av Örjan Andersson på Vara Konserthus. Titeln ger en vink om verkets form, ett antal "nummer" av varierande karaktär både energi-, dans- och musikmässigt (även om det mesta av musiken var modern elektronisk, det vill säga helt i min smak), men jag tycker ändå att koreografen hade fått till något slags tråd genom hela verket. Enligt presentationen så var en av sakerna koreografen ville utforska var rummet, att kunna utnyttja ytan för dansarna. Det sår mig att de flesta koreografer jag gillar har gjort detta på ett eller annat sätt i de verk som jag gillat mest...
Det var två delar som jag gillade extra mycket, dels en pas de trois med en del lyft som slog mig med häpnad, vilket nytänk! Suggestivt och kraftfullt och med en väldigt bra sammansmältning med musiken. Väldigt fysiskt och suggestivt där dansarnas samspel och fysiska förmåga utnyttjades till max. Jag hade sett om verket en gång till bara för detta.
Dels var det dansaren som mätte upp och provade ut var han skulle posera bäst på scen. Danshumor på hög nivå. Jag vill se mer sånt och inte en massa danskonst som verkar ta sig själv på så himla stort allvar!

Även denna gång så tycker jag att det var oförtjänt lite publik i salongen. Det är synd om danskonst har ett rykte om sig att var svårtillgängligt. Jag vet inte om det beror på att folk associerar det med tyllkjolar och musik av Tjajkovskij, eller verk som "Schakt" av Per Jonsson (vilket till och med jag hade svårt att ta till mig första gången jag såg det, men när jag såg några klipp från TV tänkte jag "f-n vad bra det var, jag måste se om det").

Pinsammast: Jag blev intervjuad både innan och efter av en reporter från Nya Lidköpings-tidningen. Jag undrar hur utflippad jag kommer att verka i den artikeln? Och om jag sa nåt som kan tolkas negativ om koreografen, vilket inte alls var min avsikt, till exempel att jag visste jag sett ett verk av Örjan Andersson innan, men inte kom ihåg namnet (Bör ha varit Le Noces på Göteborgsoperan för fem år sedan). Kan ju bero på att jag sett kanske hundra dansföreställningar och till exempel fyra de senaste fem veckorna...

Fotot ovan är taget av Håkan Larsson.

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Andersson, Pacing in vaudeville och Vara konserthus.