Ultrarapid

Nu har jag slarvat med sömnen igen och då går allt i ultrarapid. Mockningen tog mycket längre tid än vanlig, det kändes som rundan som jag och Sofia rider ut på ibland tog längre tid och det tog en ohyggligt lång tid att shoppa lite kvällsmat på vägen hem från stallet. Summa summarum började jag tvätta en timme senare än beräknat och jag har inte hunnit skriva klart min anteckningar för min forskning som jag bara måste vara klar med innan måndag, för sen har jag helt enkelt inte tid.

Men här kommer alla fall lite fler bilder med mobilen:

	Xipo leker grimleken med sin kompis Budweiser.
	Så här skyldig ser man ut när man blir påkomment...
	Så här glad blir Buddha när Xipo kommer tillbaka till hagen

Spanska ridskolan i Wien

Jag har ju tidigare visat klipp från de klassiska ridskolorna i Portugal och Spanien, så här kommer ett klipp från Spanska ridskolan i Wien med sina vita pizzahästar.

Stäng av vattenspridaren!

Nu har jag blivit så trött på det här vädret att jag köpte mig ett par gummistövlar så jag kan klafsa runt i stallet utan att bekymra mig om leran. Ett konstruktionsproblem dock, skaften var så pass vida att det hamnade en massa hö i stövlarna när jag packade Xipos matpåsar.
Nu är ju i och för sig mina läderridskor i princip vattentäta av all insmorning med fett, men det är så trist, och elakt mot skorna, att de ska bl så skitiga hela tiden och jag är för lat att tvätta dem med sadelsåpa varje gång.

Nu har jag dessutom skaffat en sladd mellan mobiltelefonen och datorn så det kanske blir lite fler foton i bloggen. Jag börjar nog med några få bilder från kliniken.

Känd från tidningen...

Nu har jag fått en rapport om vad det stod i tidningen när jag blev intervjuad vid dansföreställningen. Alltihop blev nedkortat till

-Dans är tilltalande eftersom man får uppleva något annat än det verbala, tycker Ulrik Eklund från Göteborg.

Nu var det ju inte riktigt så här utan reportern frågade vad det var med dans som tilltalade mig och jag svarade att "det är svårt att beskriva med ord för dans är inte verbalt".

Pacing in vaudeville

Jag har försökt hitta någon som bloggar om dans och balett i Sverige, men jag har inte hittat någon. Modebloggar finns tretton på dussinet (som exempel kommer det endast upp inlägg om jeansskaparen Örjan Andersson och inte koreografen om man klickar på tagen nederst) och till och med bloggar om utelivet på Stureplan får ju uppmärksamhet...
Så jag fortsätter att skriva om intressant dans jag har sett. Blir det många inlägg kanske jag skall knoppa av dem till en egen blogg, så kanske det blir lättare för dansintresserade läsare att hitta dit. Och de som är intresserade av mig och min häst slipper annat strunt. Kommentarer emottages tacksamt!

Denna gång har jag sett Pacing in vaudeville av Örjan Andersson på Vara Konserthus. Titeln ger en vink om verkets form, ett antal "nummer" av varierande karaktär både energi-, dans- och musikmässigt (även om det mesta av musiken var modern elektronisk, det vill säga helt i min smak), men jag tycker ändå att koreografen hade fått till något slags tråd genom hela verket. Enligt presentationen så var en av sakerna koreografen ville utforska var rummet, att kunna utnyttja ytan för dansarna. Det sår mig att de flesta koreografer jag gillar har gjort detta på ett eller annat sätt i de verk som jag gillat mest...
Det var två delar som jag gillade extra mycket, dels en pas de trois med en del lyft som slog mig med häpnad, vilket nytänk! Suggestivt och kraftfullt och med en väldigt bra sammansmältning med musiken. Väldigt fysiskt och suggestivt där dansarnas samspel och fysiska förmåga utnyttjades till max. Jag hade sett om verket en gång till bara för detta.
Dels var det dansaren som mätte upp och provade ut var han skulle posera bäst på scen. Danshumor på hög nivå. Jag vill se mer sånt och inte en massa danskonst som verkar ta sig själv på så himla stort allvar!

Även denna gång så tycker jag att det var oförtjänt lite publik i salongen. Det är synd om danskonst har ett rykte om sig att var svårtillgängligt. Jag vet inte om det beror på att folk associerar det med tyllkjolar och musik av Tjajkovskij, eller verk som "Schakt" av Per Jonsson (vilket till och med jag hade svårt att ta till mig första gången jag såg det, men när jag såg några klipp från TV tänkte jag "f-n vad bra det var, jag måste se om det").

Pinsammast: Jag blev intervjuad både innan och efter av en reporter från Nya Lidköpings-tidningen. Jag undrar hur utflippad jag kommer att verka i den artikeln? Och om jag sa nåt som kan tolkas negativ om koreografen, vilket inte alls var min avsikt, till exempel att jag visste jag sett ett verk av Örjan Andersson innan, men inte kom ihåg namnet (Bör ha varit Le Noces på Göteborgsoperan för fem år sedan). Kan ju bero på att jag sett kanske hundra dansföreställningar och till exempel fyra de senaste fem veckorna...

Fotot ovan är taget av Håkan Larsson.

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Andersson, Pacing in vaudeville och Vara konserthus.

Årets sista klinik

Nu har vi varit på klinik (kurs med åskådare för de som inte är med i hästvärlden). Jag kan väl inte riktigt skriva "kurs igen" för det var flera månader sen sist.

Den här gången fick vi åka lite eftersom träningen var i Alingsås. Så det blev att fixa fram en hästtransport och sen lasta. Xipo var ju inte så pigg på att stanna i transporten sist vi skulle ut ock åka utan ville gå ut igen så fort vi var inne, men den här gången hade jag anlitat erfaren hjälp i form av Kajsa (se bilden där hon håller Xipo i Alingsås).
Vi började med att försöka snällt men det gick inte så bra, så vi plockade fram lastlinan relativt snabbt och då var det inte så knepigt att få in Xipo. Jessica som också var i stallet var dessutom snabb med att smälla igen dörren när han väl var inne. Och när Xipo är inne i transporten och dörren är stängd bakom honom så står han väldigt snällt som synes.
Eftersom det var lektioner två dar i följd så blev det totalt fyra gånger som Xipo skulle in in i transporten, men det gick bättre för varje gång, sista gången när vi skulle hem sprang han nästan in av sig själv. Det är bra med en häst som snabbt lär sig vad som gäller...

Själva kursen var väldigt kul. Det var för Charlotte Wittbom som jag ju har ridit för förut så jag hade ju viss föraning om vad det var för typ av ridning. Vi fick träna på mycket övergångar, trav-skritt-trav, skritt-galopp-skritt. Nu när jag tänker på det så var nog halt den enda övergången vi inte tränade på. Vi provade för skojs skull på byten också men la ner det, det var bättre att fortsätta på grunderna. Intressant var också att ju mer samlad Xipo blev desto lättare hjälper gick det att rida med. jag fick ta av mig sporrarna på andra lektionen för att han inte skulle flyga i taket.

Vi fick väldigt mycket beröm av Charlotte som tyckte vi hade blivit mycket bättre sen sist. Xipo var mer musklad och balanserad och jag hade en mycket bättre sits. Tyvärr var ridhuset vi red i inte så optimalt att fotografera i, men jag bjuder på en bild. Rätt suddig, men den visar i alla fall på hur mycket Xipo sätter bakbenen under sig i galoppen, ända fram till sadelgjorden...

Vad jag ska tänka på är följande:

• Hand utan skänkel, skänkel utan hand.
• Ge efter i innertygeln.
• Höjer Xipo huvudet, bredda händerna något.
• Se till att han inte går under tyglarna. Om han nu inte kommer undan arbete genom att höja huvudet.
• Rörlig i nedre delen av ryggen, framförallt i trav nedsittning, då komemr nog också händer att bli mer stilla i traven
• Noggrann skänkelplacering, innerskänkeln precis vid sadelgjorden, ytterskänkeln bakom när vi går på volten. Skänkelvikning har samma skänkelpalcering, det är innerskänkeln som ställer hästen.
• Inga sporrar.
• Axarna åt rätt håll. Vänsteraxeln åt höger i högervarvet och vice versa. Speciellt viktigt i öppna och sluta. Till slut så var Xipo så känsliga att det räckte att flytta skänklarna till rätt ställe och vrida axlarna så gick han i skolorna utan att jag behövde ge något tryck med skänklarna alls utom för framåtbjudningen (som gör med ytterskänkel)
• Gör avsaktningarna med tyngden i sätet.

Eftersom jag ändå var åt det hållet i Sverige passade jag på att titta på "Pacing in vaudeville" av Örjan Andersson på Vara konserthus. Mer om detta i ett annat blogginlägg.

Regntunga söndagsskyar

Varje söndag så brukar jag titta på film på föreningen, men idag blev visningen inställd för filmerna hade inte hunnit fram med posten. Suck, jag känner mig helt vilsen...
Det blev ingen ridlektion heller för min tränare skulle fira fars dag med hela sin familj. Jag red ut istället tillsammans med Sofia på Julia. Xipo skötte sig mycket bra, som vanligt kanske jag ska skriva? Men hur kul är det att rida ut i ett jämngrått skymningsmörker trots att klockan bara är halv två och det är så fuktigt att regnet kondenserar på ridjackan?

Ordningen återställd

Ja, inte i lägenheten alltså...

Nu har jag inköpt en ny stryktålig mobil. Den har även kamera så när jag införskaffat sladden att koppla ihop den med datorn kanske det blir fler bilder i bloggen också.

Jag blir så trött...

Murphys lag säger ungefär att om nånting kan gå fel så kan det göra det vi sämsta möjliga tillfälle.
I mitt fall så tappar jag mobiltelefonen i golvet kvällen (natten?) innan jag ska åka iväg till Södertälje för ett forskningssamarbete. Jag har en stenålderstelefon (anno 1997) hemma som SIM-kortet från Volvo redan sitter i, men den har en stand-by-tid som är kortare än resan jag ska på (alltså två dygn). Och min andra telefon, med en spräckt skräm men som fortfarande fungerar, ligger nog i en skrivbordslåda på jobbet. Så jag kommer att vara telefonlös på resan. Tur att jag inte hade SMS-biljett för tåget, för då hade jag varit så rökt...
Nu var det ingen dyr telefon och den hade några år på nacken, men jag var ändå rätt förtjust i den. Självklart är den så gammal att den givetvis inte går att köpa längre. Jag borde väl skaffa en modern telefon, som Sony Ericsson Aino, men den verkar inte så stallanpassad.

All time high?

Lektion idag igen och det gick faktiskt helt suveränt bra, till slut...
Fia, som tränade oss, sa att hon nog aldrig hade sett oss bättre. Nu ska vi bara se till att det går snabbare att ta sig till nivån. Idag hade jag värmt upp nästan en halvtimme på egen hand och sen ridit en halvtimme för Fia innan Xipo gick riktigt bra. Nu vet jag i alla falla hur det ska kännas.
Lite besvikelse efteråt att Xipo knappt var svettig, med tanke på att han hade jobbat ovanligt mycket. Hmm, han kanske inte svettas alls när det är kallt? Eller så måste det till längre perioder av träning på den nivån, snarare ett helt ridpass, dvs. mer än 40 minuter?
Jag tycker att Xipo har satt jättemycket päls men Fia tyckte att det inte såg ut som han hade satt någon vinterpäls alls. Jaja, då slipper jag i alla fall ta fram klippmaskinen.