Hemma igen

Igår red jag för första gången sen jag kom hem från Falsterbo Horse Show. På torsdagen var jag väldigt sugen att rida själv efter att ha sett alla hästarna, men på fredagen var jag för matt för att vara riktigt entusiastisk över att rida själv.
Nåväl, gårdagen erbjöd inte riktigt optimala förutsättningar för ett fantastiskt dressyrpass på Xipo då det blåste halv storm (kändes det som i alla fall). Det prasslade i alla hörn, hästarna i hagen på andra sidan paddocken galopperade hej vilt fram och tillbaka och det var spöken överallt. Det blev väldigt mycket öppna, sluta, skänkelvikning och volter i olika storlekar i skritt bara för att hålla Xipo fokuserad på att arbeta. Jag fattar inte att Helena tyckte han såg fin ut då han kändes som en spänd stållinjal som skulle sprätta iväg när som helst. Men i alla fall var han spänd åt rätt håll, dvs nosen ner och ryggen upp i värsta rollküren stället för överlinje som en hängmatta, så det var väl därför som det inte såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig.

Idag kändes Xipo oförståeligt mjuk efter gårdagens pass. Fattar inte varför, han borde väl varit jättestel? När jag sen släppte ut honom i hagen så var Rocky inne för att skos. Jag visste inte riktigt hur han skulle reagera för det är första gången han var ensam i den stora hagen sen jag släppte ut honom på sommarbete, men han tog det jättebra. Först tittade han väldigt mycket för att se var Rocky var nånstans. Sen stod han vid grinden och gnäggade lite (hästar som är nervösa brukar annars gå omkring oroligt). Sen tröttnade han väl för när jag körde därifrån betade han mitt i hagen. Han hade inte ens orkat gå iväg till det hörnet i hagen där han var närmast kompisarna i hagen bredvid. Ibland fattar jag inte hur cool Xipo kan vara med tanke på att han är nästan manisk vid andra tillfällen.