Kommentaren har inget med inlägget i sig att göra, men eftersom du inte har något ställe för allmänna kommentarer riktade till dig lägger jag den i det här, det senaste inlägget. En bekant delade denna länk på Facebook http://iarelisa.blogspot.com/2011/01/om-varfor-tjejer-egentligen-rider-och.html och eftersom du är den ende hästbloggare jag har nåt att göra med tänkte jag höra om du har något att säga om den. Du är lite "off" som målgrupp för den texten, jag förstår det. Just därför kunde dina åsikter vara intressanta.Jag började skriva ett svar och det blev så långt, och var dessutom helt off-topic från den ursprungliga posten, att jag gjorde mitt svar till ett eget blogginlägg:
Jag läste texten "Om varför tjejer egentligen rider. Och varför ingen vill lyfta på det locket" med stort intresse. Men jag kan egentligen inte relatera till den; jag började rida som vuxen och jag är kille. Jag har inga illusioner om att det skulle vara en massa gulle-gull i den miljön för jag vet precis hur mycket fysiskt jobb det är att ta hand om hästar. Varför ingen undersöker närmare att den allmänna uppfattningen stämmer så dåligt överens med verkligheten är i sig intressant ut ett genusperspektiv.
För mig personligen har hästvärlden varit ett skönt avbrott från den hierarkiska aikidovärlden (ja, jag tyckte den var lite jobbig även när jag själv var längst upp i pyramiden i min egen klubb). För mig har ridningen aldrig varit en social grej utan något som ofta varit väldigt självständigt. Det är många kvällar jag varit ensam med min häst både i stallet och ridhuset.
Dessutom är de två hästkulturer som har influerat mig mest, den isländska och portugisiska, fortfarande klart mansdominerade, i alla fall på hemmaplan. Men att tjejer skulle etablera lika starka hierarkier även i en total frånvaro av killar förvånar mig inte ett dugg.
7 kommentarer:
Jag fann det slående hur mycket jag tyckte jag kände igen från budovärlden i Lisas skildring. Långtifrån allt förstås men det hierarkiska som en möjlighet att få en plats att växa i - på gott och på ont.
Iofs är stall- och hästvärlden en ursprungligen manlig sådan som med tiden förkvinnligats. De hierarkiska strukturerna lever väl kvar, kanske.
Jag har hört en del prat om hur utnyttjade stalltjejerna blir, som gratisarbetskraft åt stall- och ridskoleägare. Men det tycker inte Lisa.
Jag är en "hästtjej" sedan tioårsåldern, av sorten med ointresserade föräldrar och där egen häst var en total omöjlighet. Jag har ridit på ridskola, men då jag hade flera mil dit "hängde" jag inte där, utan i ett privat stall i byn hemma. Från ett utifrånperspektiv kan man säkert hävda att jag blev "utnyttjad". Jag mockade åt 4-8 hästar, tog ansvar för insläpp, utsläpp och fodringar och så vidare från 13-14 års ålder. I gengäld fick jag ha den "sämsta" ridhästen som min. (en pensionerad travare). Jag hade inga möjligheter att rida lektioner eller tävla, vem skulle köra hästen? MEN - jag fick ändå något som jag inte hade kunnat få på något annat sätt. Jag fick känna på ansvaret för en individ och jag hade friheten att rida när jag ville, i princip. Jag lärde mig en massa som jag aldrig skulle kunnat lära mig på ridskolan, och när det sedan blev dags för mig att skaffa egen häst så visste jag att det var något jag verkligen ville och att jag klarade av det. Jag visste dessutom saker som hur man lagar ett staket eller hur man känner igen ett välbärgat hö. Det arbete jag utförde var en del av den erfarenheten.
Att ha häst är dyrt och kräver mycket arbete. Jag fick lov att ha en häst "nästan som min" utan att betala - jag var dessutom rätt stolt över att jag kunde utföra arbetet kring hästarna lika bra som de vuxna i stallet, och att jag kunde ge något tillbaka för all kunskap de förmedlade till mig.
Jag har mycket svårt att tänka mig att en hierarkisk struktur mellan unga stalltjejer skulle ha levt kvar för att hästmiljön var mansdominerad för 50 år sedan. Troligare att det är något som är mänskligt och inte bara manligt.
Det är så långt jag tänker gå när det gäller att diskutera genus.
OM man ska föra in genusdebatten tycker jag det är intressant att titta på hur ridsporten behandlas i samhället. Finns det någon annan idrott där du i princip är tvungen att skaffa en egen anläggning för att göra en elitsatsning? Det finns väl knappast någon simmare, eller ens simklubb, som måste bygga egen simhall eller träna i sjön? Vara Horse Arena har ansetts som ett kontroversiellt projekt, men i flera grannkommuner byggs bandyhallar för samma pengar eller mer - helt utan samma starka reaktioner.
Människor är hierarkiska varelser, visst. Men jag tror fortfarande inte att kvinnor byggt och bygger så många starkt hierarkiska strukturer. Däremot kan vi säkert hjälpa till att upprätthålla dem, när vi formats in i dem. Alla miljöer som har sina rötter i det militära är fortfarande starkt hierarkiska, inte minst sjukhus.
Och jag håller med Anna-Kajsa om att ridning inte är "riktig" idrott, som inte får kosta samhället något, medan man däremot lägger fantasisummor på ishockey osv. Men det finns andra idrotter som inte heller får några pengar, förutom bidrag för barnverksamhet. Kampsport hålls delvis i kommunal hallar, men också rätt mycket utanför eftersom standardidrotterna prioriteras när man bygger hallar - dvs man designar dem för dessas behov. Jag tror absolut att det finns en könsaspekt vad gäller vad som betraktas som "riktig idrott", men det är nog inte bara det.
Intressant kommentar om "utnyttjandet". Jag är ingen ryttare och har inte mer att säga i ämnet.
Lisas text - inte minst diskussionen efter - handlar en hel del om hur bra skola ridning är för tjejer inför karriär och företagande. Vill man hårdra det skulle man kanske kunna säga att kvinnorna, genom att lära sig fungera i en miljö med klassiska manlig hierarki (trots att den idag upprätthålls av kvinnor), blir bättre skickade att klara sig och ta sig fram i andra sådana.
Jag vill påpeka att jag inget sagt om huruvida det finns något biologisk skillnad mellan könen här. En skillnad finns, inte vad gäller alla individer men som genomsnitt. Sen kan den mycket väl vara helt och hållet socialt betingad.
Som chef och hästtjej tycker jag nog att det viktigaste jag har tagit med mig från stallet är förmågan att ta ansvar och att vara tydlig i all kommunikation. Jag lärde mig att ta tag i saker och ting och se till att saker blev gjorda och problem utredda. Men jag har ju som sagt inte hängt i ett typiskt hierarkiskt stall utan i ett mindre privatstall.
Skicka en kommentar