=equal

"=equal" av C/Ompany. Foto: Håkan Larsson.

En dansföreställning med två japaner och en polack inspirerad av rörelseestetik från bland annat kampkonst. Gissa om jag hade högt ställda förväntningar?
Som tur var så blev jag inte besviken, även om föreställningen inte blev som jag trodde...
Inledningen var "tonsatt" med en språkkurs i japanska. I samtalet med dansarna efteråt framgick att det var fraser som "Jag är inte från Japan", "Jag kom hit igår" och "jag reser snart hem". Jag såg influenser från Chanbara- och ninjafilmer. Flera i publiken tyckte det var komiskt, men jag kanske har sett för mycket japansk film för att inte ta det på allvar. Uppriktigt sagt tror jag inte alls att dansarna avsåg att vara ironiska med sin egen kulturella bakgrund, vilket inte hindrar att de tyckte det var helt ok att publiken skrattade. I samtalet efteråt framgick också att ett tema de ville utforska var att komma från Japan men bo i Europa. Att inte riktigt förstå de kulturella koderna, vare sig man är europé i en japansk miljö eller japaner utomlands. En del sekvenser i koreografin gick ut p att någon av dansarna förväntade sig att en partner skulle göra något vid ett vist tillfälle, men han blev lite försenad eller orkade inte, vilket gav upphov till både skratt och eftertanke.
Koreografin var väldigt fysisk, vilket jag som vanligt uppskattade. Själva koreografin utgick mycket från kontaktimprovisation, även om jag tror att det mesta inte var improviserat under själva föreställningen utan snarare kom fram under improvisationer under repetitionerna. Dessutom utnyttjad man att det var tre dansare på scen i flera sekvenser som gav en extra dimension när en dansare får "kontakt" från två håll att förhålla sig till.
Samtalet efteråt var rätt intressant då det delvis modifierade mina intryck. Dansarna hävdade att intrycken av samurajer och liknande berodde till stor del på ytliga tecken som att de faktiskt var japaner, hade håret uppsatt i tofsar och hade vida byxor. De undrade hur samma rörelse hade uppfattas om den varit koreograferad av Mats Ek och utförts av svenska dansare.
När en kvinna i publiken undrade vad de tänkte om det väldigt maskulina intryck dansarna gjorde tyckte polacken att det var en rät ytlig tolkning som hon hade gjort. Hade samma koreografi tolkats som maskulin om den utförts av en kvinnlig dansare. De var tre "boys who played" och de kan inte ta bort den aspekten. Skönt att höra att artister inte vill lägga ett genusperspektiv på allt, även om det finns de i publiken som vill det.
När det gäller influenserna av kampkonst i koreografin var det snarare ett resultat av hur man sa något med rörelser. Om man vill närma sig någon på kortast möjliga tid och kvickt dra sig tillbaka ser det ut som kampkonst. Det är essensen i rörelsen. Klassisk balett är ett helt annat sätt att uttrycka sig med rörelser.