Going cowboy

Söndagen var också en ut-och-åka-aktivitet, men av ett helt annat slag än lördagens tävling. I ett anfall av storhetsvansinne hade jag anmält mig och Xipo till kofösning, els för att det verkade knäppt, dels för att det är en av grenarna om man tävlar lag internationellt i working equitation (som om vi nånsin tänker göra det).
Eftersom vi kunde åka lite senare än föregående dag så hade Xipo redan fått frukost, så han var inte riktigt lika angelägen om att komma in i åklådan. Men han gick snällt in ändå, så själva lastningen gick nog på mindre än en minut. Och då det inte var nödvändigt att fläta upp manen och pannluggen så var de andra göromålen innan avfärd snabbt avklarade.
Själva resan till anläggningen med kor var helt händelselös. Platsen var så obemärkt att den inte fanns med i GPS:ens adressbok, så vi fick förlita oss på manuella väganvisningar avskrivna från hitta.se.
När vi väl kom fram visade det sig att vi var först av alla, med god marginal. Mullehästen med matte och medhjälpare kom efter ett litet tag, men sen fick vi vänta ett bra tag innan alla hade kommit, så det blev en lång framridning i paddocken utanför ridhuset. Min vakna häst märkte dock att inuti ridhuset fanns det några individer som inte brukar finnas i ridhus. Inte för att han verkade så oroad av det...

När vi gick in i ridhuset så var korna ändå en överraskning, framförallt för att de gjorde en massa oridhusaktiga ljud, till exempel när de stötte mot fållan. Men Xipo vaarr en tillmötesgående häst oh gjorde alla övningarna efter bästa förmåga, som att driva hela hjorden framför sig tillsammans med Mullehästen, driva en enskild ko, eller separera ut en enskild ko och driva in den i fålla tillsammans med två andra hästar. Vi var totalt 6 (7?) tränande ryttare och delades därför upp i grupper för övningarna så att de som inte jobbade fick stå längs kanten och titta på.

På det hela taget innebar koträningen mycket väntan då den andra halvan gjorde sina övningar. Och som alla som träffat Xipo har märkt är att vänta på sin tur är hans absoluta favoritsysselsättning. Det involverar kasta med huvudet, tugga frenetiskt på bettet, gnaga på sargkanten, försöka välta stolen som var upphängd på sargen, nosa på andra hästar och ibland skrapa bort hela ridhusbotten med framhoven. Xipo kom ju fram till att korna var i princip helt ofarliga rätt snabbt så de distraherade knappast.
Tränarna hade dessutom fått för sig att Xipo var rädd för kor så vi fick hela tiden valla de lättaste korna och stå bredvid och titta på extra mycket. Just hur rädd han egentligen var för att gå nära korna kan man se på bilden.
Jag undrar om de tolkade hans otåliga beteende som nervositet inför korna. Jag tyckte han var hur säker som helst och tvekade inte att gå rakt in i koflocken eller att till och med buffa på de trögaste korna om de inte flyttade på sig. Att han inte fattade galopp när det behöves efter att bara ha slöat i skritt i 2 1/2 timme kan vara ursäktat.