Det förra inlägget var alldeles för långt så jag får försöka sammanfatta svaret på frågan:
Jag sprang in i väggen utvecklingsmässigt och kunde inte hitta något sätt att gå vidare. I stället för att stanna kvar och kämpa på (Gambate på japanska!) som väl hade varit den mest budomässiga lösningen så valde jag att göra något annat.
Så gör du Tommy Myllymäkis supersnabba vardagsräddare – nudlar med
chiliolja och äggula
-
”Det här är en riktig guilty pleasure för mig! Fräs med lite strimlad
kyckling eller fiskbitar, eller något annat, om du vill ha i det.”
9 timmar sedan
2 kommentarer:
Standardbudolösningen "kämpa på" tror jag inte längre på. Det är en sån där standardgrej som man säger till en grupp för att ge den rätt anda; på individuellt plan kan det leda hur fel som helst. Tror jag.
Jag var upp till läger hos er i Kiruna, förresten, under mitt första stapplande aikidoår.
Problemet är väl att veta när det bara är motigt (för det blir det alltid förr eller senare) och när det går över till att bli destruktivt. Man kan ju hoppas att budoträningen lär en skillnaden.
Jo, efter att ha läst gamla inlägg på din blogg förstod jag vem du var, vi har även setts när du tränade på Iyasaka.
Skicka en kommentar