söndag 24 juni 2012

Italien: Kulturbevarande

När vi vakande i Verruchio hade hela byn fyllts av folk i medeltida kläder med pilbågar. Först trodde vi att det var något lokalt söndagsnöje man gjorde med barnen, för det var några rätt unga deltagare, men alla var lite för skickliga för att bara vara en söndagsaktivitet. Det visade sig att det var de nationella mästerskapen i medeltida bågskytte för lag.

I Forlimpopoli hade vi bokat nattens hotell. Ägarinnan rekommenderade oss att besöka den årliga gastronomifestivalen till minne av Pellegrino Artusi.

lördag 23 juni 2012

Italien: Utsikt


Andra dagen i Italien åkte vi från Florens till Verruchio i bil. På ringleden utanför Florens bjöds en hisnande utsikt över domen och all marmor i staden blänkte i solen. Då om inte förr så förstod vi filmtiteln "A room with a view". Florens uppifrån är en syn man inte glömmer.
Vi fortsatte köra uppåt och vägarna blev alltmer branta och slingriga. Då och då stannade vi och tittade på utsikten. Under tiden vi körde åt vi pinfärska bigarråer och spottade kärnor genom de nedvevade rutorna. Bilen vi hyrt har enligt uppgift luftkonditionering, men emellanåt tvivlade vi. När vi var högst upp stannade vi och kollade på GPS:en hur högt upp vi var, och det visade sig att vi var över 1000 m över havet. Sedan bar det neråt, nästan ända ner till havsnivå, och in i ett stort naturreservat. Där var det djupa skogar, och så bar det uppåt igen. En vi träffade någon dag senare hävdade att det fanns vargar där i naturreservatet, och jag skulle inte bli förvånad om det stämde.
Efter någon timme på slingriga vägar var vi åter uppe på en topp, nu 1200 m över havet. När vi kommit ner igen var vi över bergen, men det var inte slut på branta backar för det. Vårt nästa hotell låg i Verruchio, som är en hög klippa med en by och en malteserborg högst uppe. Därifrån såg vi såväl havet som San Marino – och en stor del av det italienska landskapet Emilia-Romagna. Kvällens middag åt vi på en restaurang högst upp på klippan. Vårt bord stod längst ut på altanen, och nedanför sluttade det brant.

fredag 22 juni 2012

Italien: Marmor

Florens domineras av marmor, på alla upptänkliga sätt. Allt från den renoverade katedralen till florentinsk mosaik. Vi gjorde precis som alla an dra turister, gick en runda i det medeltida centrum, som var rätt varmt. Som tur var kunde vi läska oss med hemlagad italiensk glass på Piazza del Mercato Centrale, vilket enligt Kajsa var den godaste hallonglass hon hade ätit.
Jag shoppade lite skjortor i herrekiperingsaffären Umberto Chiappe ett stenkast från Ponte Vechio, oklanderlig service från ägaren i tredje generation trots att jag såg ut som en svettig svensk turist.
Man kan förresten inte förvänta sig att alla kan engelska, trots att Florens har tokmycket turister. Vi beställde in pasta som vi inte hade någon aning om vad det var på rekommendation av en servitris, vilket visade sig vara päronfyllda pastaknyten med en sås på taleggio och gröna sparrisar.
Efter att ha gått runt och sett målningarna på Uffizierna inser jag att alla hade fåniga hattar under renässansen. Det är bara påven som fortsatt med det in i våra dagar.

lördag 28 april 2012

Strandritt

Precis som de senare åren så samlades några medlemmar i internetforumet Ryttarfiket för att rida på stranden in Laholmsbukten innan det blir förbjudet för säsongen (1 maj till 15 september är hästarna inte tillåtna på stranden). I år var vi fem hästar och nio ryttare (jag räknar bort hundar och barn som inte uppnått tonåren).
Kajsa och jag hade körde på morgonen med varsin häst i vårt gemensamma släp, Xipo och Amelia, och kom fram till “hundstranden” nästan precis kl. 12, då hade Lena och hennes två döttrar redan kommit med sin gemensamma häst. De två sista hästtransporten dör upp efter ett kort tag.
Vi sadlade och hoppade upp rätt snabbt, till att börja med så hade alla ryttare sin egen häst under sig. Jag försökte vänja Xipo att gå ut i vattnet. Först var det lite problem att ens få honom att kliva i de små bäckarna som rinner ut i vattnet, men till slut insåg han att det var rätt roligt att plaska, det var bara när de små vågorna bröts till skum som han var lite misstänksam.
Vi satte av i grupp söderut längs stranden i rätt långsamt tempo. och vände efter ca 2 kilometer. Vägen tillbaka gick i väsentligt högre tempo ute i vattnet och till slut så galopperade vi uppe i sanden de sista hundra metrarna. jag fegade och kom inte upp i mer än 38 km/h enligt GPS:n i min telefon.
Sen tänkte jag vara snäll och lånade ut Xipo till en av Lenas döttrar, som ju hade stått bredvid. Men jag fick aldrig tillbaka honom. Jag antar att han helt enkelt var för rolig att rida…
Fem blöta ryttare...

torsdag 19 april 2012

Kruk!

Kruk! i koreografi av norrmannen Hallgrim Hansegård med danskompaniet FrikarVara Konserthus. Jag har nog aldrig varit på en dansföreställning med så många åskadare i Vara. Det var tur att det blöev så uppskattat av publiken emd stående ovationer.
Hela föreställningen bygger på rörelser från den norska hallingdans, eller Laus. Jag har varit väldigt fascinerad av Halling sen jag såg dåvarande norska mästaren i Kiruna nån gång på 1990-talet. Det är ursprungligen en uppvisningsdans som dansas solo företrädesvis av män (se nedan). I Kruk! hade man integrerat de två musikerna, en violinist och en trumslagare, med de fem dansarna väldigt bra i själva framträdandet. Jag tror att dansarna hade lite olika bakgrund och det var bara två som hade en bakgrund som lausdansare från början.
Jag är imponerad av hur väl man tagit tillvara på de traditionella stegen och gjort en helt igenom modern föreställning som verkade tilltala alla från gymnasieungdomar till dansnördar.

söndag 8 april 2012

Vitlökskyckling

Bloggen har vid sällsynta tillfällen handlat om mat. I påsk blev det flera tillfällen att laga lite mer omsorgsfullt än vanligt och jag lagade till ett av mina favoritrecept med kyckling, nämligen Carl Butlers recept på vitlökskyckling. Jag har sökt på internet om det skulle vara publicerat någonstans, så hade jag bara kunnat länka till det, men den enda källa jag hittar är det gamla tidningsurklipp jag har sparat från Svenska Dagbladet torsdagen den 8 februari 1996. Därför vill jag dela med mig av det för det är verkligen gott i sina enkla smaker. Jag kollade om recept skyddas av upphovsrätt, men tydligen inte.
  • 1 kyckling på drygt ett kilo eller motsvarande i bitar. Jag har provat med färdiga filéer och det funkar, men köttet blir lite torrare, eller så får man korta tiden i ugnen.
  • 8-1 vitlöksklyftor
  • 2 1/2 dl vitt vin. Att hitta ett lämpligt vin att dricka till maten är verkligen lätta för man tar det som blev över av flaskan. Smaken på skyn blir direkt proportionerlig på kvalitén på vinet, så inget billigt skräp som Gato Blanco e.d.
  • Smör för stekning
  • Salt och peppar
Stycka upp kycklingen i ca 8 bitar.
Skala och finhacka vitlöken (absolut inte pressa!).
Sätt ugnen på 200 grader.
Stek kycklingbitarna så de får lite(!) färg i smör i en medelvarm stekpanna.
Smält 2 msk smör i en ugnssäker gryta på spisen och stek vitlöken så den blir mjuk, men absolut inte tar färg.
Lägg i kycklingbitarna i grytan och vänd runt dem så att alla bitar får vitlök på sig. Salta och peppra efter smak. Originalreceptet säger 1 tsk salt, vilket är rimligt då saltsmaken tenderar att försvinna i ugnen.
Häll på vinet på kycklingen i grytan.
Sätt in grytan i ugnen i 40 minuter.
Jag brukar ha kokt ris och en enkel sallad till. Ös upp mycket sky på kycklingbitarna vid servering!

lördag 7 april 2012

Programträning

Jag och Xipo har ju börjat träna med samma intensitet som vanligt. Vi var och tränade på programmen med några andra i Lidköpings Ridklubbs lag i div I och div II-dressyren. Det togs lite bilder på oss också, här kan man se dem.

söndag 1 april 2012

Vad har hänt?

Vän av ordning undrar kanske vad som har hänt med bloggen. Det har stått mer om dans i den än ridning. Vad har hänt? Har Xipo och jag slutat rida?
Nej, så illa är det inte, men nånting åt det hållet. Xipo fick ett spiktramp på en framhoven i början på december, precis innan klubbmästerskapen i Lidköping som vi tänkte vara med på. För den som undrar så är spiktramp en medicinsk diagnos som betyder att hästen klivit på något vasst som gått igenom hovsulan och orsakat en blödning, ofta orsakad just av en spik eller sömn som stucker upp från en avtrampad hästsko. Om get går illa så går sticksåret ända upp i hovbenet, men i Xipos fall var det framme i tån, vilket var bra.
Tyvärr så fick Xipo lite följdskador av detta. Två gånger fick han en hovböld som var tvungen att skäras upp och dräneras, trots att han var skodd med sulor första gången, men det kom in så mycket skit mellan sulan och hoven. Och när alla hovbölder hade läkt så hade han belastat den ömma hoven så snett att han hade fått en inflammation i hovbenet. Det är vid sådana tillfällen man är väldigt glad att man har en hovslagare som varit lärare på hovslagarskolan i Skara och dessutom ringer sin kompis veterinären på travkliniken röntgade hoven, så han vet precis hur han ska svetsa en ringsko för att avlasta hoven maximalt.
Nu är Xipo helt återställd och vi har kommit så långt att vi kan träna med normal intensitet, men han gjorde i princip ingenting i över två månader och fick inte komma utanför boxen i några veckor. Men han tog det förvånansvärt bra. Tyvärr medförde inaktiviteten att Xipo tappade en del styrka och muskler, så det kommer att ta lite tid innan vi är tillbaka i den form vi hade i november.
Eftersom det inte är så kul att blogga att vi inte gjorde nånting idag heller mer än lägga om bandaget om hoven med linda och silvertejp så blev det inget bloggande på väldigt lång tid. Och sen var jag rätt trögstartad med att skriva trots att ridningen återtagit sin normala fart.

onsdag 28 mars 2012

On The Road med Skånes Dansteater

Den här föreställningen består faktiskt av fyra olika verk av tre olika koreografer och framförs av dansare fårn Skånes Dansteater på turné.
Kvällen inleddes med Within Shortly av Philippe Blanchard. Tyvärr missade jag de första minuterna tack vare Västtrafik som drog till med en trafikförsening på över en timme. Verket, som är ett av Blanchards tidigaste, handlade om manlig vänskap, vilket jag kan förstå (tyvärr gjorde jag misstaget att läsa programmet i pausen, jag som annars inte vill låta andras intryck påverka vad jag skriver i min blogg). Jag såg likheter med ett av mina absoluta favoritverk, Airbag, också av samma koreograf, men jag vet ju att hans koreografi förändrats (utvecklats?) mycket sen båda dessa verk. I båda verken så bygger mycket på att det att det är två dansare genom att utnyttja varandras rörelse för att göra saker som inte är möjligt på egen hand. Här gäller det verkligen att ha förtroende för sin partner.
Nästa verk är Unchaned Melodies av Stephen Petronio för en kvinnlig dansare. Jag tänker att jag måste ha sett det här förr, eller snarare jag har sett liknande verk flera gånger tidigare, närmare bestämt på So You Think You Can Dance på TV, där Mia Michaels gör en “Contemporary” koreografi. Det här berör mig inte alls och ändå hör jag i publiken folk som suckar av förtjusning när det är klart.
Bild från "Milonga" av Tommi Kitti. Foto Malin Arnesson.
Tredje verket är Milonga av Tommi Kitti till musik av Astor Piazolla. Rätt suggestiv med tre kvinnliga dansare i svarta kläder och korpsvart hår (minst en hade peruk tror jag). Det är inte tango, men viss rytm kommer från tangon, men med armarna och inte benen.
Sist Piece for a Small Stage också av samma koreograf, Tommi Kitti. Musiken skrivit av en finsk kompositör men väldigt influerad av indisk musik. I programmet står det att kitti anses som en rytmisk koreograf, och så kan man nog se det. Jag tycker att han verkligen försöker gestalta musiken i både detta och förra verket, vilket är intressant. Är musikens rytmisk så blir ju dansen det också. Många moderna koreografer gör nästan tvärtom, de förhåller sig väldigt fritt till musiken och har det nästan som en kuliss som inte ska stjäla uppmärksamhet från rörelsen. Här tyckte jag istället att man fick en synergi mellan musiken och dansen som gav mer än bara beståndsdelarna, extra häftigt blev det där dansarna gick ut och in i unisona rörelsesekvenser. Mer sånt!

tisdag 6 mars 2012

A dance tribute to the art of football

En koreografi av Jo Strømgren som kombinerar fotboll och dans. Låter helt klart intressant…

Hälften av publiken på Vara Konserthus består av unga killar, de är nog där mer för att de är intresserade av fotboll än av dans. För mig är det tvärtom. När jag ser stycket undrar jag om jag missar en del poänger för att jag inte kan någonting om fotboll, men det hindrar inte att jag tycker det är väldigt underhållande. Själva koreografin är mycket maskulin, jag skulle nog säga grabbig, trots att en av dansarna är kvinna, men det rä helt underordnat, detta är männens sport. Men det finns också vissa homoerotiska undertoner i all grabbigheten. Fysisk kanske är det mest neutrala ordet för att beskriva koreografin, men det betyder ju också att det är något som tilltalar mig. Dessutom fanns det en hel del humoristiska poänger, dubbel utdelning alltså.

Jag funderar på hur någon som är frälst i fotboll uppfattar det hela? Som en hyllning till världens största sport, eller att man gör något så viktigt till åtlöje? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att jag som inte kan något om fotboll inte uppfattade dansen som något nervärderande.