söndag 27 september 2009

Både duktig och snygg?

Idag blev det lektion för första gången på 3 veckor. Det gick bitvis kanonbra. När Xipo går som bäst är han spänstig och ändå fjäderlätt i tyglarna, vilket är en ovan med fantastisk känsla. Med lite mer styrka kan han nog gå så längre perioder och inte bara korta intervall. Fast jag är lite besviken, jag var mycket tröttare och mer svettig efteråt än Xipo, det borde väl vara tvärtom?
Jag får väl trösta mig med att det både såg (borde sett?) ridmässigt bra ut och att vi var snygga nu när sadel, stigläder, träns, benskydd, ridskor och ridbyxor var färgmatchade! I lördags putsade jag allting i hela världen, nästan: Sadel, skor, shortchaps, häst... Hela manen och svansen på Xipo blev sprayad med pälsglans och utredd. Och hovarna oljade och blanka. Tyvärr så hade Xipo legat i en av sina egna skitar på natten så han hade en stor brun fläck på halsen. Man kan tydligen inte få allt...

onsdag 23 september 2009

Cristina Caprioli x 2

Nu har jag på mindre än en vecka sett två verk av Cristina Caprioli: SlopeGöteborgsoperan och cicadaremix på Pusterviksteatern.

Jag är kluven, minst sagt. Å ena sidan är jag imponerad, eller ska jag säga fascinerad av hennes blandning av klassisk och modern teknik, i cicadaremix hade till och med två av dansarna tåspetsskor, och hennes val av spännande musik.
Fast jag får säga att även om Slope började bra så var den sista tredjedelen något av det tråkigaste jag sett i dansväg. Musiken försvann helt och med en betydligt mer introvert koreografi än i början avstannar hela föreställningen till en stor gäspning. Varför? Vad är det hon vill förmedla? Den känsla jag fick är mest besvikelse och irritation. Nästan samma sak hände i cicadaremix, men där lättades det upp av ett pas-de-deux på slutet som förhindrade att intresset falnade här också.

Är jag för konventionell i hur jag ser på dans? Har jag blivit för indoktrinerad av all film jag har sett? Jag kräver inte en linjär handling, eller ens en ickelinjär handling som i Novelle Vogue eller Point Blank. Men jag vill att ett verk ska röra sig i någon riktning, motsatsen till stagnation.
Och tyvärr för jag säga att båda verken stagnerade. Men det verkade så genomtänkt att jag antar att det finns en poäng och inte bara beror på att inspirationen tryter. Men jag tror jag skippar fler verk av Cristina Caprioli.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

tisdag 22 september 2009

Nöjd så det är pinsamt...

Ridningen gick kanonbra idag. Jag är så nöjd det är pinsamt.

Idag undervisade jag i fem timmar i kursen i programvaruarkitekturIT-Universitetet, två timmar föreläsning och tre timmar övning, så jag var rätt hes när jag kom till stallet. Jag tycker det gick bra och jag hoppas studenterna fick ut nåt av det. Jag har egentligen ingen undervisningsplikt som industridoktorand, men jag tycker det är väldigt kul. Och så utvecklade jag hela den här kursen 2006, även om varje kursansvarig har förändrat kursen lite sen dess, så jag har ett visst intresse av att följa upp hur det går.

söndag 20 september 2009

En blomkruka mindre

Idag var det så bra väder att jag red ut i skogen ensam. Den långa rundan med de massa branta backarna...
Det gick hur bra som helst tills vi kom hem igen. Där höll Ingmar på att tippa va årets havreskörd vilket var ju rätt läskigt att gå förbi. Så Xipo sladdade ut lite med bakdelen och sparkade till en av de stora krukorna med blommor som står utanför stallet. Den höll ju inte såklart. Jag tycker ju att det är lite inkonsekvent att fixa bilar vilda djur, smygande katter och hur många prasslande löv som helst för att sen bli rädd på gårdsplanen. Weronica tyckte att alla hästar hade tvärvägrat där Xipo faktiskt gick förbi och jag borde vara glad att han inte skar sig på skärvorna från krukan. Jaja, lätt att vara efterklok, jag får nog tänka efter lite före nästa gång...
Sen kikade jag lite på Working Equitation-träningen i Bellas ridhus. Tyvärr gick jag hem för tidigt så jag missade jag den berömda Mullehästen. Typiskt...

Förresten red jag i fredags i paddocken efter att Jörgen hade varit och skott Xipo. Kändes jättebra! Så blir det efter han trimmats av Weronica hela veckan när jag varit borta.

torsdag 17 september 2009

Åter i Sverige...

Nu är jag hemma igen. Min presentation gick bra och konferensen var riktigt intressant, jag skall definitivt åka fler gånger även om jag själv inte lyckas få med något papper.
Jag fick många uppslag på vad jag bör fortsätta med i min egen forskning, varav några saker förvånar mig att det akademiska samfundet inte är mer intresserat av då jag och flera andra från industrin som var där tyckte det var viktiga frågeställningar. Ska man få något gjort får man göra det själv...
Sen var maten förvånansvärt bra för att vara England, men Robinson College har tydligen ryckte om sig att ha bäst mat av alla Cambridge colleges. Det blev inte så mycket turistande, men det gör inget, för jag har varit i Cambridge flera gånger förr när jag jobbade med Jaguar och Pi Technlogy. Det grämer mig dock att jag inte lyckades gå på Darwin-utställningen, när jag hörde tala om den hade jag redan skolkat min fria eftermiddag.

Jag hade hoppats kunna ta det lite lugnt och i princip sova bort fredag och hela helgen eftersom fredagen är stoppdag på Volvo. Sen hade det varit skönt att inte köra med maxhastighet igen nästa vecka, men det blir inget med det. Pappa Per kommer på besök imorgon och stannar till på söndag. På måndag ska jag träffa en industridoktorand från Scania för att diskutera eventuellt samarbete och på tisdag ska jag undervisa hela dagen. Sen har vi en leverans på Volvo till slutet av veckan och så måste jag förbereda en presentation till Volvos industridoktorandkonferens. Sova får jag göra på jullovet (fast såna har man inte som doktorand).

tisdag 15 september 2009

Konferenser

Det är likadant varje gång man åker på vetenskapliga konferenser: Sitta still, fika, sitta mer still, äta, sitta ännu mer still, fika igen, och sen sitta lite mera still och sen äta middag fram till kl 9. Igår kväll kändes magen som en spärrballong. Det är tur att Xipo inte behövde kånka runt på mig då...
Idag har jag promenerat lite bland alla de andra turisterna i innersta stadskärnan i Cambridge. En av många goda råd jag fick från min handledare när jag forskade i Kiruna var att inte känna mig tvingad att vara med p alla sessioner när jag åker på konferens. Ingen orkar sitta 8 timmar i sträck och ta in ny information. Då är det lika bra att slopa de sessioner som verkar ointressanta när man läser konferensprogrammet.
Nu sitter jag och finslipar min presentation som jag skall ge imorgon. Jag vet inte om jag borde vara mer nervös. Det kännsinte som det kommer att gå lysande, jag saknar lite entusiasm, men det kommer inte att bli skitdåligt heller. Om folk hellre lyssnar på vad jag har att säga än surfar på internet med sina laptops antar jag att jag borde vara nöjd...

söndag 13 september 2009

Robinson College

Nu sitter jag på mitt (tillfälliga) rum på Robinson College i Cambridge. Konferensen jag ska prata på smygstartar imorgon så det är inte så många här än. Man fick lite typiskt engelskt "tilltugg" som kvällsmat, dvs. sandwich, crisps (chips heter det ju hemma, men i England betyder chips detsamma som pommes frites), muffins och te.
Colleget är rätt speciellt. Trots att det är byggt på 70-talet (eller var det 80-taket) så är det som en borg med murar mot omvärlden, och nästan en vindbrygga som man får gå över för att komma till borggården. Jag tog med mig kameran så det blir lite bilder så småningom. Tyvärr verkar det som om jag inte fick med mig sladden för att koppla kameran till datorn så det kanske får vänta tills jag kommer hem igen. Hade dessutom mitt minne varit på topp hade jag laddat det 16 Gbyte flashminne jag köpte på Clas Ohlson med de sista 10 avsbitten av min nya favorit-anime Mushishi, så hade jag kunna sitta och kolla på dem på datorn. Men flashminnet ligger kvar oöppnat på köksbordet. Som det är nu är rummet rätt kalt utan någon mer underhållning än en klockradio som går fel och datorn jag har med mig. Ja, och så den obligatoriska tekokaren förstås. Så jag kan ju i alla fall blogga medan jag dricker min andra kopp...
Förresten är det en stor skillnad på college här i Cambridge jämfört med universiteten i Sverige. Colleget har säkert 300 studentrum inom murarna. Jag vet att undervisningen i Cambridge och Oxford är rätt olika jämfört med det vi är vana vid hemma, förutom sedvanliga föreläsningar och lektioner så det är mycket mer personlig "tutoring" i form av veckoliga möte med sina "tutors" på respektive college så därför finns här inte så många föreläsningssalar som man är van vid på universiteten i Sverige. Men de vanliga institutionerna (typ våra fakulteter i Sverige) har ju så klart undervisningssalar.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Aldrig två dagar i följd...

I fredags var jag som vanligt kvar ensam i ridhuset när det var dags att rida och det gick jättebra. Xipo var energisk men fortfarande mjuk. Vi har nog aldrig gjort så bra skänkelvikningar förr.
Igår red vi ute i paddocken för det var skönt väder och jag hoppade att det skulle gå bra då med. Men inte! Det var hopptävling i ridhuset bredvid vårt och varje gång det syntes en ponny som värmde upp passerades förbi hörnet på vårt ridhus spände Xipo upp sig. Till slut behövde det inte ens komma nån ponny för att han skulle bli spänd, det räckte med att vi var riktade åt det hållet. Och ridningen blev därefter. En milt sagt irriterad husse som med rätt kraftiga hjälper knödde runt en stirrig häst i alla möjliga galopper på en gång. Till slut blev jag så arg att jag red ut med Xipo från paddocken och rakt in där tävlingshästarna gick mellan framhoppningen och Bellas ridhus. Och då håller Xipo sig kool men vaksam. Han är knäpp!
Nu åker jag till England så jag kan inte göra något åt gårdagens ridning förrän på fredag. Men det lämnade en sur känsla i munnen.

torsdag 10 september 2009

Sista sommarkvällen?

Det var så fint väder idag jag hade bestämt mig för att rida ut redan innan jag åkte från jobbet. Det gäller att passa på när det fortfarande är varmt och innan det blivit mörkt när jag kommer till stallet.
Xipo är en klippa att rida ut på, klart han kan titta lite extra när det kommer hundar men han går alltid fram och är faktiskt helt oberörd av bilar. Dessutom går det lika bra att rida ut ensam som med andra hästar. Stort plus!
Idag skrittade vi en del på en av de lokala asfaltvägarna. Det är inte helt optimalt för då behöver Xipo inte fundera på var han sätter fötterna och vill därför hellre titta sig omkring och då är det svårt att få honom att ta långa steg och länga ryggen så det är inte så bra uppmjukning. Det är faktiskt bättre att rida i skogen där han måste ha koll på marken.

Jag kom till stallet tio över sex och åkte tjugo i nio. Trots denna korta tid han jag borsta Xipo, sadla, rida ut, borsta av all leran när vi komit hem igen, mocka, fixa maten till Xipo och fylla på vattenhinkarna både i boxen och i hagen. Jag undrar vad det är jag glömt eftersom det gick så snabbt...

fredag 4 september 2009

Galoppiruetter

Jag är ingen fan av tjurfäktning (möjligen den som utövas i Frankrike då där man återanvänder tjuren mellan gångerna), så den här filmen är inget jag egentligen vill rekommendera. Men det går inte att bortse från den helt otroliga kontroll det här hästekipaget visar upp. Det finns en annan film på YouTube med Pablo Hermoza där tjuren spetsar hästen, riktigt otäck...

Nästa gång man ser galoppiruetter i dressyrtävlingar på TV så nna fundera på vad man tycker om att dagens världscupsryttare har monopol på "bra ridning". Jag själv som ryttare funderar lite på vad sporten syftar till och var jag vill ligga på skalan mellan dressyrens ursprung i funktionell ridning och dagens uppvisningssport. Jag inte alls säker på att "mitt" ideal är det som man gör i dagens tävlingsdressyr...
Titta till exempel på följande filmer för att se ridning som jag gillar. Jag lämnar kommentarsfältet fritt för kommentarer om onödigt hårda bett, stigbyglar etc...

onsdag 2 september 2009

Sadelpremiär

Nu har jag provridit den nya sadeln. Det var ...intressant...

Egentligen ska man inte uttala sig förrän efter tre veckors ridning, för alla nya sadlar känns som en planka tills stoppningen har anpassat sig till hästens rygg och rumpan har vant sig vid den nya sitsen. Men några observationer har jag allt...
För det första verkar den följa Xipos rygg väldigt väl med jämn belastning längs hela sadeln. Dessutom är den kort, utan att mäta skulle jag ändå säga minst 5 cm kortare än den förra sadeln. Så jag tycker nog att han rör sig lite ledigare, även om jag inte provade att sitta ned i traven, vilket är det verkliga eldprovet om hur mycket sadeln påverkar Xipos rörlighet.
För det andra så sitter jag rakt i en lodrät sits, jag får inte känslan av att sadeln hela tiden puttar mig framåt. Det sistnämnda kan också förklara att jag faktiskt tycker att den nya sadeln känns större i sitsen, trots att de båda har samma sitsstorlek, 17 1/2 tum.
Sist så är den nya sadeln stummare i sitsen (hårdare skulle kanske någon säga), vilket nog är en vanesak. Jag red ju på ökänt hårda Stübben-sadlar när jag gick på ridskola och gillade dem då...
Just det, alla tyckte den bruna färgen var skitsnygg...

Nu står alla hästar inne i stallet på natten och går i sin vinterhage på dagarna. Xipo fick gå ensam i sin lilla vinterhage, vilket han inte alls tyckte om, man kunde se spåren var han vandrat runt. Nu fanns det möjlighet för honom att gå tillsammans med Budweiser i en större hage så vi provade att släppa ihop dem i går eftermiddag. Eller rättare sagt, jag var kvar på jobbet medan Ann släppte ihop dem. Det gick tydligen jättebra och efter bara tjugo minuter stod de och kliade varandra som värsta polarna, så idag ska de få gå tillsammans redan från när de blir utsläppta på morgonen. Ingmar får väl ha lite koll och sära på dem om det blir totalt kaos.