torsdag 29 januari 2009

Fortfarande sjuk

Jag blev inte piggare idag, så istället för ridlektion sitter jag hemma och hostar. Weronika var snäll nog att ta hand om Xipo idag också, så jag kunde åka hem och sova middag efter att jag träffat min handledare på IT-Universitetet.
Imorgon har jag inte mycket val, då måste jag åka till stallet för då ska jag ta in hästar, något man gör 2 gånger i månaden som ett åtagande när man är inackorderad.

Egentligen har jag alldeles för mycket att göra för att vara sjuk. Dels har jag en häst som jag vill fortsätta träna, det känns inte bra att min medryttare rider honom mer än jag, trots att hon gör ett jättebra jobb.
Dels har jag en massa saker jag ska göra på jobbet. Förutom att delta i lite projekt på Volvo har jag en massa saker i min doktorerande som jag borde göra de närmaste månaderna. Jag har en artikel jag måste skriva klart så jag kan skicka in till en konferens. Jag ska läsa en kurs. Och nu i veckan blev jag inbjuden att vara gästföreläsare i en kurs på KTH redan om två veckor.

onsdag 28 januari 2009

Det tar tio år att bli expert

Googles forskningschef Peter Norvig har skrivit en kort artikel om varför man inte kan lära sig programmera nånting genom att bara läsa en "dummies-bok".

Det intressanta är att han refererar en del forskning som säger att inom många olika områden verkar det vara detsamma, det tar 10 år eller mer exakt 10000 timmar (utspritt på 10 år...) att bli expert nästan oavsett inom vad som helst. Då känns det ju lite surt att veta att jag rider 150-200 timmar om året (i alla fall då jag har en egen häst) och det skulle alltså ta 50 år för mig att bli expert på att rida.

Jag får väl trösta mig med att jag nog har uppnått de 10000 timmarna i mitt jobb (eller i alla fall snart gör det). När det gäller aikido gissar jag att jag kom ungefär halvvägs...

Hosta...

Jag hade känt mig trött hela dagen igår, trots att jag vet att jag sovit mycket. Så jag hade inte tänkt rida så länge igår. Det blev ju som det blev med den planen, när jag tränat så jag var nöjd så hade jag ridit i 55 minuter och då hade jag inte skrittat av alls som nedvarvning, så det blev ett ridpass på 1h10minuter totalt.
När jag hade plockat av Xipo all utrustning, borstat honom, slängt på täcket och släppt in honom i boxen så han kunde äta kvällsamten var jag helt slut. Dessutom började jag hosta och höll på i flera minuter, så jag fick träningsvärk i lungorna.
Jag känner mig inte mindre sjuk idag och fortsatte hosta, så jag fick ringa till Weronika och fråga om hon kunde ta hand om Xipo idag, viket hon kunde som tur var. Jag hoppas det går bra för henne om hon ska rida bland alla hästar som kanske hopptränar ikväll igen.

Jag gick hem innan fyra från jobbet och köpte med mig semlor (mer än en alltså) som tröst. Jag hoppas jag är piggare imorgon så jag inte behöver ställa in lektionen med Maria.

måndag 26 januari 2009

Real Escuela Andaluza Del Arte Ecuestre

Min pappa och hans sambo är i Spanien. De har tydligen ett späckat schema...
Idag fick jag ett vykort som de skickade när de var och tittade på showen på Real Escuela Andaluza Del Arte Ecuestre. Skulle jag också vilja göra...

Med reservation för att jag inte kan nån spanska så översätter jag det hela till Kungliga Andalusiska Skolan För Ridkonst. Spanska ridskolan, fast inte i Wien utan i Spanien alltså...

Stabil eller inte...

Om man läser min blogg kan man få för sig att jag har en halvtokig häst som knappt går att hantera, i alla fall om man inte är van vid hästar. Nu är det inte riktigt så...
Min jämförelse när det gäller hur lätt en häst är att hantera är förstås min första häst Hjörtur, och han var så snäll att ha hand om att andra islandshästar fick skämmas. Och det är med dessa ögon som jag skriver om Xipo.

Om man istället är van vid halvblodshästar låter det lite annorlunda: Markus som har sin häst Karlsson i boxen bredvid Xipo säger ofta att han tycker Xipo verkar vara stabil och bra att ha att göra med för att bara vara fem år.
My som tog in hästarna i fredags sa helt spontant att Xipo hade varit väldigt snäll att ta in trots det blåsiga vädret när jag träffade henne i lördags.
Och när jag åt lunch med Helena och berättade att jag hade skrittat hela passet i onsdags när de hopptränade sa hon att det inte hade varit många hästar som hade fortsatt gå i skritt under de förhållandena.

Så allt beror på vilket perspektiv man har...

söndag 25 januari 2009

Läromästare...

Det finns en "regel" som säger att ju oerfarnare ryttare desto erfarnare häst. Jag vet inte om jag håller med om det, jag tycker det är rätt svårt att rida hästar som redan kan allt och har bestämt sig för hur allt ska vara.
I annonser kan man ibland se hästar med epitetet "läromästare". Då brukar man mena en rutinerad häst som varit med om mycket (ofta tävlat), och som har lärt sig så mycket som den har förmåga till. Och den kan göra övningar med relativt oerfarna ryttare ryggen på grund av sin rutin.
Xipo är definitivt ingen läromästare på det sättet. Men jag tycker han ändå har vissa egenskaper som gör att jag har lärt mig massor av honom. För det första så tröttnar han aldrig. Jag kan öva på saker så länge jag orkar utan att han börjar tröttna och vägra. Sen ger han oerhört bra feedback, det märks väldigt tydligt om man rider honom bra eller dåligt. Sist så är Xipo en häst som inte tillåter att ryttaren såsar, jag måste helt enkelt bli bättre hela tiden för att hålla jämna steg med honom. Fast oftast känns det som jag är lite efter.

Så här skrev jag till Helena 21 januari 2008 när det gällde vad för slags häst jag letade efter innan jag köpte Xipo:
Några slutsatser kan jag dra efter att tittat på 20 hästar:
- Hur de är att umgås med och hantera på marken är lika viktigt för mig som hur de är att rida. Så jag sorterar bort en del hästar som du kanske skulle tycka är helt ok.
- Priset är sekundärt. Ok, jag kanske inte kommer att lägga tvåhundratusen, men jag kommer inte att sortera bort några hästar pga priset.
- Jag tycker att de spanska och portugisiska hästar jag ridit har generellt sett varit trevligare i sinnet än halvblod. Undantag finns givetvis på båda hållen.
- Jag tycker att utbildningsnivån inte behöver vara hög, om hästen har slutat "vingla med ryttare" räcker det.
- Jag vill ha toleranströskel mot småmisstag från min sida..
- Egen motor, jag vill inte behöva sitta och driva kontinuerligt.
- En häst som tänker efter före och inte reagerar blint.
- Hästar (och hästägare) som har väldigt bestämd uppfattning om hur saker och ting skall vara har jag inte mycket tålamod med, om inte deras uppfattning mot alla odds skulle överensstämma med min. Så ur den synpunkten känns en ung och formbar häst bättre.
- Och sen måste det vara en häst jag "klickar med". Jag har sett vettiga hästar som har lämnat mig helt oberörd. Det måste ju vara en häst som jag blir entusiastisk för. Inte bara nån som undviker dåliga egenskaper. Och tyvärr har de som jag hittills blivit entusiastisk för fallit på andra saker.
Xipo uppfyller alla de kraven, nästan... Det där med att "tänka efter före och inte reagera blint" är det rätt mycket dagsform på...

fredag 23 januari 2009

Mjölksyra och svett

Jag red lektion idag, istället för i torsdags som jag brukar göra, och nu är jag så trött att jag knappt orkade ta mig ur bilen när jag kom hem från stallet. Och ridkläderna luktade inte precis hallon efter som jag blev så svettig. Xipo fick förhoppningsvis också en genomkörare, han var i alla fall mer svettig efter dagens lektion än han varit sen kliniken med João i november.

För att värma upp ordentligt tänkte jag longera Xipo lite innan Maria kom. Det gick väl sådär, när vi var i ena änden av ridhuset så var han lugn och samarbetsvillig, men när vi gick närmare läktaren så bara fånade han sig och tittade bort mot hörnet där det blåste ordentligt medan han bara flängde runt.
Sen kom Maria och det var dags att rida. Det gick väl sådär, det var rätt mycket energi att ta hand om. Men några steg i galoppen verkade han gå bra enligt Maria, jag var väl för trött för att märka det. Fast skrittövningarna i öppna och sluta var jag tillräckligt alert för att vara nöjd med (jag hoppas Maria håller med), men så hade vi också övat mycket på dem tidigare i veckan.
Jag hoppas Maria inte tror jag är missnöjd med dagens lektion för jag log nog inte en enda gång på hela lektionen (jag var väl både för trött och för koncentrerad på att rida), men jag uppskattar verkligen att jag och Xipo pushas lite utanför vår bekvämlighetszon som vi gjorde idag.

Min medryttare Weronika är guld värd, när jag kom till stallet hade hon fixat Xipos höpåsar och hon mockade medan jag ryktade så jag inte skulle behöva jäkta så mycket. Jag har verkligen haft tur att få henne som medryttare.

onsdag 21 januari 2009

Nerverna utanpå kroppen

Det var hoppträning dag i ridhuset, precis som förra onsdagen. Jag är inte missnöjd med dagens ridpass för jag höll Xipo kontrollerad hela tiden, men jag känner ju så väl att han reagerar när de andra hästarna rev hindren eller kom upp bakifrån i galopp. Själv red vi nästan hela tiden i skritt, det blev väldigt mycket öppna och sluta, så jag har ju övat på läxan jag fick av Maria. Till skillnad från förra onsdagen så var däremot Xipo mycket trevligare de få minuter jag travade och galopperade. Vi gjorde faktiskt några riktigt trevliga galoppfattningar.

Tyvärr ramlade min medryttare av i söndags. Det är lite så jag skäms över min häst. Tydligen var det två andra hästar som hade dragit i ridhuset och kommit ifatt Xipo bakifrån när hon tog på sig handskarna och han hade hängt på. Ytterligare en ryttare hade ramlat av, men ingen av dem hade skadat sig allvarligt, som tur var.

Ibland undra jag hur smart det var att köpa en Veiga-häst med nerverna tidvis utanpå kroppen?
Ann tyckte jag borde se om det blir någon skillnad om han inte får någon havre då det är känt att havre gör att vissa hästar blir nerviga. Jag fick ta en säck med Mustang foder från hennes förråd och prova, så om jag och medrytttaren tyccker att det blir någon skillnad så får jag väl byta foderstat. Jag måste så fall räkna lite på proten-, energi samt vitamin/mineralbehov samt ta med vågen till stallet så jag vet hur mycket ett mått foder väger.

måndag 19 januari 2009

Solens Mat och Solens Bilar

Jag gillar programserien Solens Mat. Men jag är lite besviken på den senaste säsongen, det är mindre matlagning och mer stämningsbilder än i tidigare säsonger, viket inte intresserar mig lika mycket.
Men en sak har faktiskt förbättrats, nu kör äntligen Bo Hagström italienska bilar och inte Skoda eller VW. I senaste avsnittet var det en Fiat och i ett tidigare avsnitt en Alfa Romeo 159 om jag inte tar helt fel. Oerhört stiligt.
Detta visar väl vilken bilnörd jag kan vara, förutom en matnörd...

Läs även andra bloggares åsikter om .

Har man nåt liv som doktorand?

De dagar min medryttare rider och tar hand om Xipo tenderar jag till att jobba rätt långa dagar. Idag satt jag hela dagen på IT-Universitetet. Jag kom väl dit kvart i nio och gick hem kvart över sju. Det kommer att bli samma sak på torsdag då jag också kommer att vara på universitetet hela dagen. Imorgon blir det Volvo ute i Torslanda och bara för att få klart en spec till grindgenomgången denna veckan så blir det antagligen sent jobb imorgon också.

Som doktorand förväntas det att man inte har nåt liv utanför sina studier (en myt som det finns ett korn av sanning i). Nu har jag ju en häst som tar en del tid, men ibland känns det som jag inte har nåt liv på samma sätt som "vanliga" människor.

onsdag 14 januari 2009

Skritt och galopp

Idag var det hoppträning i ridhuset. Det var inte lätt för Xipo att hålla sig lugn bland alla hinder, hästar som galopperade runt och människor som skulle kratta och lägga upp bommar om någon rev. Jag tyckte det inte var lönt att träna något annat än skrittövningar innan de var klara så det blev en lång uppvärmning i skritt tills de hade burit ut alla hindren utom några bommar för markarbete åt Marcus och Karlsson. Xipo blev till slut faktiskt riktigt mjuk och fin i skrittarbetet, efter nästan en halvtimme. Men sen när vi skulle trava blev han sådär superenergisk igen, och då tyckte jag det var lika bra att han fick galoppera istället. Så passet blev nästan bara galopp och skritt, med en lång nervarvning i skritt också. Och då var Xipo såklart lugn igen...

tisdag 13 januari 2009

Mjuk och välkontrollerad

Jag skulle ta in hästarna idag tillsammans med Helena så jag var mycket tidigare i stallet än vad jag brukar vara. Xipo var precis lika lätthanterlig som han varit varje dag sen vi flyttat. Det är en egenskap hos honom som jag vant mig väldigt lätt vid.
Eftersom jag var så tidig så red jag mycket tidigare än vad jag brukar och det var knökfyllt i ridhuset, hela sju hästar, vilket är dubbelt så mycket som jag är van vid. Oftast är det bara jag och nån till och det händer att jag är helt ensam. Nu fick jag koncentrera mig lika mycket på att inte krocka med någon som på vår träning.
Men när det är så många hästar samtidigt så blir Xipo lite spänd när de kommer för nära, speciellt när den andra hästen galopperar. Men han skötte sig finfint idag, inga plötsliga språng och ovanligt uppmärksam på ryttaren. På det hela taget var han väldigt mjuk att rida. Jag måste nog erkänna att min medryttare är bättre än jag på att få Xipo mjuk och lösgjord och hon red honom lördag, söndag och måndag, tre dagar i sträck. Inte undra på att han kändes bra...

måndag 12 januari 2009

Varför slutade jag träna aikido? Sammanfattning

Det förra inlägget var alldeles för långt så jag får försöka sammanfatta svaret på frågan:

Jag sprang in i väggen utvecklingsmässigt och kunde inte hitta något sätt att gå vidare. I stället för att stanna kvar och kämpa på (Gambate på japanska!) som väl hade varit den mest budomässiga lösningen så valde jag att göra något annat.

Varför slutade jag träna aikido?

Rubriken kanske är missvisande? Det är inte en retorisk fråga ställd till mig själv om att jag skulle ångra det beslutet, utan efter att ha läst några aikido-relaterade bloggar på nätet känner jag att jag vill försöka konkretisera min skäl.
Jag har faktiskt ingen aning om detta kan vara intressant för mina få bloggläsare, men jag känner för att skriva om det i alla fall...

För att förstå varför jag slutade med aikido för ca 4 år sedan måste man gå mycket mycket längre tillbaka i tiden, nämligen till 1998 då jag fortfarande bodde i Kiruna.
1998 var ett dåligt år för mig, möjligen kan jag så här efteråt säga att det var lärorikt, för det var det. mne så här efteråt tror jag att jag varit gladare om jag sluppit de erfarenheterna. Jag mådde inte bra psykiskt vilket hade flera orsaker som alla tyvärr sammanföll i tiden.
På den tiden var jag aikidoinstruktör i Budoklubben Tomoe och höll träning tre kvällar i veckan. Bor man i Kiruna så har man inte så många möjligheter till att få instruktion i aikido, så jag fick förlita mig på min egen inre drivkraft att utvecklas. Det låter ju lätt men är inte riktigt lika enkelt i verkligheten. Jag använde mig av de verktyg jag hade, som en extremt analytisk hjärna, en viss experimentlusta och en väldigt stor portion nyfikenhet.

Jag kan knappt hålla reda på hur många olika aikidoläger jag åkte på, eller hur många klubbar i Europa och USA jag besökte under mina tjänsteresor. I Europa lyckades jag träna för t.ex. Franck Noel i hans dojo i Toulouse, eller Karl-Heinz nånting i Wien. I USA tränade jag t.ex. för Frank Doran, Bill Witt, Jack Wada, Pat Hendricks, Ikeda i Boulder, Kim Peuser, Hoa Newens, Hans Goto och några till som jag inte ens kommer ihåg namnet på, en var 7:e dan Yoshinkai, så mycket kommer jag ihåg. Vissa enstaka pass, andra som Kim och Hoa varje vecka i ett halvår. För att sammanfatta det hela så såg jag oerhört mycket olika aikido och jag försökte hitta inspiration hos alla dessa bara för att hålla min egen låga brinnande (och därigenom den hos mina elever).

När jag sen flyttade till Göteborg så fanns det väldigt få aikidokubbar att välja på om jag inte ville starta en själv (det hade jag redan gjort två gånger och visste precis hur jobbigt det var). Lite konstigt om man jämför med Stockholm som väl har ett tjugotal klubbar med sinsemellan väldigt olika inriktningar. Så jag började i en av de stora Göteborgsklubbarna.

Tyvärr får jag säga att träningen i en stor och etablerad klubb inte gav den stimulans som jag sökte efter. För mig var den struktur och pedagogiska princip man tränade efter mer något som dämpade min entusiasm än stödde mig i min utveckling. Jag var också intresserad av att undervisa och fick hålla en nybörjarkurs, men även där var curriculum extremt hårt styrt.
Jag ville ha en aikidoträning som uppmuntrade och maximerade den individuella utvecklingen efter var och ens förmåga och ambition, det jag hade fått fixa åt mig själv i Kiruna.

Jag kunde (ville?) inte anpassa mig till en pedagogik som var inriktad på att gruppen skulle få ut mesta möjliga av träningen. Jag var en mystiker som försökte få mitt behov av andlighet tillgodosett genom att gå på katolska gudstjänster. För mycket respekt för kanon och för lite ifrågasättande. Min huvudfråga var aldrig vad eller hur utan varför. Vad är det som ligger bakom? Jag måste ha varit en pest för de instruktörer jag tränade för. Jag fortsatte att packa ner gin i träningsväskan varje gång jag reste på tjänsteresa och tränade bland annat i München, Nîmes, Maastricht och i Cambridge (för Tony Sargeant i hans trädgård). Det är nog några ställen jag redan glömt bort.

När det sen gick så långt att jag kom på mig själv att fundera på annat under träningspasset, som jobbet, eller att jag drog mig för att gå och träna för det vara bara jobbigt och inte kul så fick jag ta en uppehåll. När jag hört att det startats en ny aikidoklubb i Göteborg, som en avknoppning från en av de gamla klubbarna så började jag där. Lite friare, men vid det laget hade jag utvecklat andra fritidsintressen som kom mer och mer ta överhanden, varav ridningen är det som numer har tagit över helt. I och med att jag skaffade egen häst så fanns det absolut ingen tid till att göra något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om .

söndag 11 januari 2009

Musikjakt

Min pappa hade (eller kanske fortfarande har) en LP-skiva som heter Flutes des Romaines (med stor reservation för mitt minne) som han måste skaffat på 70-talet. Inte helt oväntat så var skivan sprängfylld med panflöjter, men mitt i alltihop fanns ett musikstycke med ett instrument som heter taragott . Stycket har fascinerat mig totalt sen jag hörde det första gången, både melodin och klangen hos instrumentet.
Jag har funderat länge (gissningsvis i 20 år) på hur jag ska kunna höra stycket igen då skivan troligen är försvunnen och absolut inte utgiven på CD, men av en slump så snubblade jag över en Wikipedia-artikel om Dumitru Fărcaş som spelar taragott. Lite detektivarbete gör att jag hittar låten på YouTube:

Tyvärr är denna version inte lika bra som den jag kommer ihåg från LP-skivan, men vad gör man? Nu skall jag bara beställa CD:n med Dumitru Fărcaş från play.com...

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Filmfestival

Jag är med i en filmklubb som firar 20-årsjubileum i år. Jag har varit med i klubben i nio år, men jag är långt ifrån den mest seniora medlemmen...

Klubben hade en filmfestival med start lördag lunch då vi såg på film i 20 timmar. I sträck...

Här är programmet:
12:00 "Bangkok Dangerous" Action med Nicolas Cage
13:45 "Sultanes del Sur" Mexikansk action.
15:15 "District 13" Sjukt galen, fransk action.
16:45 Matpaus - KING OF INDIA
18:00 "Burn after Reading" Bröderna Coen
19:45 "Arga män utan ben"
21:30 "Ghost Town" Jag hoppas denna rulle hinner in i tid!?
23:15 "Paus"
23:45 "Twilight Zone" Med Lee Marvin och Lee Van Cleef
00:15 "Midnight Meat Train" Skräck ay Ryuhei Kitamura (Versus) efter novell av Clive Barker.
02:00 "Just Buried" Svart komedi.
03:45 "Shaun of the Dead" Brittisk klassiker
05:30 "My Neighbor Totoro" Animéklassiker av Miyazaki
07:00 "Napoleon Dynamite" Modernt mästerverk.

På det hela taget ett bra program, det var egentligen bara Midnight Meat Train som jag tyckte illa om. Behöver jag säga att jag är rätt trött idag...

Fortsatt träning

Jag red lektion för min tränare Maria igen i torsdags. Eftersom hon inte hade ridit Xipo på fem veckor tyckte jag att det var bäst att hon fick känna på honom i kylan och inte bara se mig rida. Han såg bitvis riktigt bra ut. Tyvärr kändes han inte lika bra när jag red efter Maria, men hon verkade nöjd ändå och tyckte att det går åt rätt hål. Jag antar att jag måste göra nåt rätt melan ridlektionerna.

Jag tror det är bra med omväxling i träningen så i fredags ville jag longera Xipo. Det är så olika hur många ryttare det är i ridhuset och tyvärr hade jag inte ridhuset för mig själv, vilket annars kan hända på fredagar. Men de andra ryttarna tyckte det gick bra ändå. Xipo skötte sig dessutom exemplariskt så det gick bra att samsas. De andra ryttarna kunde till och med galoppera på spåret utanför Xipos volt utan att han brallade loss.

Nu i helgen så hade jag andra planer så då red Weronica honom. Jag antar att inga nyheter är goda nyheter för jag har inte hört av henne...

fredag 9 januari 2009

Färre bloggar

När jag började blogga så skapade jag två bloggar, en som primärt fokuserade på mig och min häst samt lite andra saker i mitt liv (den här!) och en blogg där jag ville fånga diverse observationer och undringar jag har om världen jag lever i. Den första bloggen skriver jag ju flitigt i, men den andra har jag bara publicerat 6 inlägg i på ett halvår.
Då jag tycker att en blogg måste uppdateras med jämna mellanrum med nytt material så har jag bestämt mig för att lägga ner den senare bloggen. Jag har flyttat över de sex inläggen till den här bloggen.

Men jag har skapat en ny blogg om saker som har anknytning till min forskning på IT-Universitetet. Den är rätt teknisk (minst sagt) och kan knappast ha något intresse för andra än de som jobbar eller forskar inom samma område som jag.

onsdag 7 januari 2009

Kallt!

Det är svårt att rida när det är så kallt som det är idag. Dels blir hästar alltid piggare när det är kallt (varför är det så?), inte minst Xipo. Dels så är man ju som ryttare stelare.
Jag tyckte inte att jag kunde få Xipo att slappna av och komma till arbete, men han var i alla fall tillräckligt fokuserad för att inte göra några rodeosprång. Eller rättare sagt, jag höll honom tillräckligt fokuserad trots att jag kände att det var flera tillfällen han vill rusa som han själv ville. Det känns faktiskt som framsteg trots den dåliga ridningen.

Fler bloggar

Jag fick en julhälsning från Stefan Stenudd. Han hade skickat den till min e-postadress på jobbet så jag läste den inte förrän idag. Stefan är författare och frilansjournalist, men jag känner honom för han har varit aikidotränare i Malmö i många år.
I alla fall, Stefan skriver tydligen en blogg han också. Jag har absolut inte läst hela (257 inlägg under 2008!), men de inlägg jag har läst har varit intressanta. Jag håller inte alltid med Stefan (framförallt inte om aikido), men för att citera George S. Patton: "If everybody is thinking alike, then somebody isn't thinking".

Stefan hade dessutom en länk till en blogg om att laga te. Fantastiskt!!!

söndag 4 januari 2009

Flytt

Xipo bytte stall i fredags. Tidigare än vad det var tänkt från början, men han verkar ha tagit flytten väldigt bra än så länge. Han har ätit upp all mat han har fått och har tagit det lugnt både ståendes ensam i stallgången och i rasthagen och boxen trots kylan, han var mycket städad att mocka efter. Jag antar att att han kände igen sig, han står i precis samma box som förra gången och har sin kompis från i somras, Martell, i boxen bredvid.
Det verkar som det är samma muskler i högeraxeln man använder när man mockar som när man använder datorn för jag fick tillbaka värken från min musarm. Antagligen för att jag mockade ur två boxar fullständigt, en av boxarna i stallet Xipo flyttade till tillsammans med Emma och boxen Xipo flyttade från. Efter att ha hållit på hela dan utan lunch (som tur var bjöd Markus på lite fika på eftermiddagen) fick Weronika rida honom på kvällen för jag var helt slut både i huvudet och i kroppen.
Det var kallt i fredags och mycket att tänka på för mig i samband med flytten, jag hade inte planerat så mycket i förväg så jag hoppas jag har tänkt på allt.

Däremot har kylan gjort att Xipo är extra energisk att rida. Jag red lektion för Maria igen i torsdags och då var han väldigt på, men så många minusgrader har han nog aldrig upplevt tidigare. Dessutom fick han för sig flera gånger att han var en rodeohäst, jag är förvånad över att jag satt kvar och det var Maria också. Men när han håller på så blir jag lite irriterad på honom för han gör det nog delvis för att komma undan arbete och det är faktiskt bra att jag inte sitter och mesar i sadeln. Framförallt blir jag mycket mer bestämd i ridningen så han får faktiskt anstränga sig mer när han håller på så och det är ju bra. Det behöver han.

På det hela taget tycker jag att ridningen har gått så mycket bättre nu under julledigheten. Till och med jämfört med bara för en månad sedan när João var här. Jag har mycket bättre självförtroende som ryttare och tycker jag har mycket bättre kontroll över både min egen kropp och Xipo. Det är så kul när jag känner att det utvecklas åt rätt håll.
Dessutom har Xipo blivit mycket mer tillgiven, nu kommer han fram och möter mig i hagen och är mycket lugnare och mer uppmärksam i all hantering, även om han fortfarande kan vara som en okoncentrerad tonåring ibland.